WALTER DICKSON med doft av mynta.” Myntadoften sveds plötsligt av ett av de typiska Kafkauttrycken: ”Kanske kan jag räkna med förnyat uppskov?” Kring detta som ett pentagram i luften: ”Svalorna och elden / må ha rätt att svara.” Det är en som själv känt smärta, inte blott poetisk, utan verklig, som formulerat dess bindningar mot smärtan, de behärskade, hög-spänningsladdade processorden, den ironiskt vässade logiken och samhällskritiken. Detta är verklighetsfästet hos Karl Vennberg, och man tror sig kunna mäta intensiteten av plågsam livserfarenhet i de ofta förekommande genombrytningarna av ord som ”gör ont”, när den egna smärtan blir sond och knivsudd mot det öga som läser. Här i synnerhet är det som diktaren värjer sitt liv. Här har sanningsinstitutionen Karl Vennberg sin djupaste pålning, en pålning i köttet. Själva rörligheten i sanningssökandet har hos honom ett ortodoxt drag, är inte uttryck för någon konstitutionens bredd eller generositet, den är en balansering, en smärtsam slipning av facetter. Dit har det lyckats Karl Vennberg att sträcka sig med de skarpeggade verktyg och vapen smärtan har satt i hans hand. Han har också i sin ägo en lins i vilken han ser sig själv: ”Kanske når vi vad vi söker, / kanske just det som vi flyr ifrån. / Kanske det som gör oss hinder / bär oss framåt. / O ljuva stund när handen öppnas / gott beblandar sig med ont / och uppsåt byter mask med uppsåt.” (”Fiskefärd.”) Det starkaste och vackraste i Karl Vennbergs diktning är dock det ljus av idyll som då och då och i synnerhet i samlingen ”Fiskefärd” faller in i viljesträvans irrgångar och genom smärtans nät och galler. Också idyllens ljus släpps in genom en viljeakt, man vet inte vilken ansträngning det kostat denne diktare att i sanningens namn slipa fram också den facetten. ”Fiskefärd” har en dikt, ”Idyll”, som visar det ljuset. Som motto till dikten står ett ord av Schleiermacher: ”Merke auf den Sabbat deines Herzens, / dass du ihn feierst” (”Vakta på ditt hjärtas sabbat så att du firar den”). Bara detta stöd av filosofin antyder en stoisk ansträngning att slappna av, att mottaga. Ljuset i denna idyll står också fram i en sikt av avstånd som får en att tänka på Gustaf Frö-dings svar på en fråga om icke den natur han betraktade var vacker: ”Jag minns att jag en gång tyckt att detta var vackert.” Denna tolerans mot idyllen är en oerhörd övervin-nelse hos den av smärta hårt ansatte, den vackraste och godaste viljeakt som givs, också därför att den liksom inte syns. På en mot vinden skyddad plats, där marken läppjar sommarsolens sötma och ödlor muntert glider in i riset, må vi fåglar, timmermän och tjuvar gömma undan näbb och halssköld och medan skördeflickan dröjer med sin vallmokrans och kärve, trohjärtat begrunda: Hur minnet mitt i rådvillhet och vånda som ständigt byter irrvägar mot irrväg och lydigt följer röster, syner, framtidsbilder mot knutna nerver, blodkroppar av huggen sten; hur minnet i en värld av rök och vattenringar, där varje riktpunkt sjunker ordlös drömlös, sammanfogar, återställer och på nytt ger liv: landskapet med vattendrag och broar, väpnad man mot enslig klippa, gammal dam med hårklädsel i svart, kyrkan, riddaren, med pagen, kampanilen: Hur minnet söker sig ur gruvans gångar med slitet ljus i sliten luft, där stenens skugga smeker sten och flämtar över andfådd lunga; hur minnet, det förrädiska och fria, söker sig mot skogsbryn, dam med vinthund, junikväll i utskärgården. I detta landskap kan du vandra fram på tyngdlös fot med sommarmelodi i ränseln. Över vattendrag och broar ska du stiga, följa stimmens silverlek mot vassgrund vik, där gryningsregnens mjuka flöden sammanflyter. Och efter vilan i ett sommarlandskap, där träden lyser luddiga av solrök och bina letar gula honungsgömmen, ska du med ungdomsårens önskedrömmar ta gestalt i man med ensamt svärd som höljd av hån och ärorika sår har funnit stöd mot trotsets brutna klippa. 264