SMÄRTAN OCH DESS RENING HOS KARL VENNBERG Och sedan återvända ner till slätt och skogsbryn, bli vuxen, mogna ur din ensamhets förakt, möta gammal dam med huckle, älska nära, enkla ting och i dem försonas med gruvans skuggor, blodkroppar av huggen sten; finna leendet i stenen, ljusets dallring bakom skuggas galler, visdomen och meningen i fårad panna, skrumpen hand, liv som böjt sig under lagen, fästet, innebörden. Vad var väl riddarns kamp och pågens skrämda hjälp i svärdets, farans, blodets välvande minuter mot vilan i ett åldrat landskap med stillsam sol och grå ruiner, fast minnet än med pulsslag sammanbultar orons sommar, blodets möte, dam med vinthund, av solen stungna segel över högblå vatten, junikväll i utskärgården, hud som sökte hud och ögas eld i öga. O begrunda, fågel, timmerman och tjuv: hur minnet ännu stryker dagg av bladen, dricker doft av timjan, mossgrön källas vatten, följer gyllne flykt mot rödbrunt humleblomster eller vita slåtterblomman i tidig juni eller sen september. O begrunda huru minnet, minnet av en dröm, en önskan utan handling, sammanfogar, återställer och på nytt ger liv vallmokrans och kärve, högblå vatten, honungsgömmen, leendet i stenen, ljusets dallring; o begrunda huru minnet, det förrädiska och fria, för en stund förlöser tankens oklarhet och vånda, andfådd lunga, viljekramp som oavlåtligt byter irrvägar mot irrväg, lägger skeppet upp i vinden just när stormen kantrar över, famlar in i blinda landskap utan vattendrag och broar, utan skogsbryn, dam med vinthund, famlar in i gruvors gångar, slitet ljus i sliten luft, där stenars skugga smeker stenars skugga. På denna plats i skydd för vinden, där marken läppjar sommarsolens sötma och ödlor muntert glider in i riset, må vi gömma undan näbb och halssköld och ända till det sena ögonblick då skördeflickan nalkas med sin doft av solnedgång och frukter begrunda glädjen, minnas hjärtats sabbat, drömmen som steg fram i ljus ur denna värld av rök och vattenringar. Diktaren har i denna Kellgrenskt färgade Timondikt valt ut tillvarons läsida. Det är som om den plågsamma sidan av livet plötsligt vänts om. Ett ord som ”läppja” ger en helt annan anslagston än den hos Karl Vennberg vanliga. Just därför att vi känner hans nyckelord av smärta blir det enkla ordet ”läppja” genomlyst av kontrastens poesi, så att lugnet ökar, liksom laddas. Ödlorna som ”muntert glider in i riset” tycks säga något om ormen: att just nu finns han inte. Det är en sabbatens magiska klockringning outsagd bakom dessa rader som i Strindbergs hexameteridyller. Sammanställningen ”fåglar, timmermän och tjuvar” för i tanken de typiskt vennbergska uppräkningarna med rytm av besvärjelse. I denna uppräkning är den hårt anspända tonen upplöst, men idylltonen vinns genom kontrast till besvärjelsen. ”Näbb och halssköld” som göms undan ger också känslan av en avmagnetisering av andra ironiska konstellationer. Som en vacker och rofylld pendang till ”näbb och halssköld” står skörde-flickans ”vallmokrans och kärve”. I nästa strof sker dock vändningen mot minnet så att man tycker sig få en än tydligare bild av upplösningen och förkastningarna i det meningsfylldas landskap hos diktaren. Det är här Frödings ”jag minns att jag en gång tyckt att detta var vackert” börjar göra sig påmint. Man kommer mycket nära rådvillheten och våndan ”som ständigt byter irrvägar mot irrväg”, man tycker sig se in i nerverna under de kristallklara facetterna av nyansering i det distinkta vennbergska omdömet. Att mitt i upplevelsen av minnets idyll komma denna vånda nära ger liksom en ny och öppnare ingångsport till diktaren. Åter anmäler sig de plågande och plågsamma formuleringarna, men man ser in i dem som i röntgen: ”knutna nerver”, ”blodkroppar av huggen sten”. Den värld av ”rök och vattenringar, / där varje 265