WALTER DICKSON riktpunkt sjunker ordlös drömlös”, som är diktarens i nuet, får en större giltighet här än i en skildring som direkt vill framhäva den. Här gestaltas något man ville kalla outtalad diktverklighet, den som obetonad, liksom i förbigående, eller för jämförelse sidobelyses. Verkan av en sådan belysning är oerhört mycket mer inträngande än den som sker med fullt påkopplat direktljus. Både idyllens och våndans landskap får här något av den anonyma verklighetens självljus i detta att de belyser varandra och inte först och främst utpekas av diktaren. Det minnets landskap som återställs har tycke av en restaurerad målning: ”väpnad man mot enslig klippa, / gammal dam med hårklädsel i svart, / kyrkan, riddaren med pagen, kampanilen”. Nästa strof talar om ”gruvans gångar” så att man ryser till. ”Slitet ljus i sliten luft” associerar till en bittrare minnesdikt: ”Om jag ändå”, där det står: ”förunderliga utmärg-ling / instuderade omfamning / där kärleken självdör / och lusten stirrar / med stelnade ögon / på bleka fotografier... / så var det / så berättades / så togs hon / så gav hon sig / ... fantasi som slocknar / bilder som nöter ut sig”. I ”Idyll” görs blott en antydan: ”slitet ljus”. Återhållsamheten i smärtans uttryck, rättvisan mot idyllen, gör inte intrycket av det svåra mindre. Raden ”där stenens skugga smeker sten” komprimerar på sitt sätt den dubbelbelysning av idyll och vånda som ger denna dikt dess liv. Första intrycket av raden är mjukt poetiskt, ordet ”smeker” ger den nyansen. Men närmare betraktad är denna versrad ohyggligt tragisk: stenens skugga som är bunden att blott smeka sten är symbolen för en steril och död verklighet. Ljudet av ”andfådd lunga” låter som en väsning i stenskuggans tystnad. När minnet i följande rad kallas ”det förrädiska och fria” anar man den flämtande smärtan hos den som minns. ”Dam med vinthund” är klichébeteckning till ett foto. ”Junikväll i utskärgården” har skuggor stela och döda som stenens, men med minnets liv skälvande under ytan. Ett slags liv i minnet är dock givet åt den som upplevt: ”1 detta landskap kan du vandra fram / på tyngdlös fot med sommarmelodi i ränseln.” Har man läst Vennberg så pass att man vet ränselns symboliska roll i hans diktning verkar denna melodifyllda ränsel yrsel-lik, drömartad. I ”Requiem” är döden ”bara ränseln som vi lägger av”, och i ”Rast med enkel måltid” talas om ”den ensamhet som följer mig på tusen vägar / med sting och plåga i sin ränsel”. Läser man mot den bakgrunden om ”på tyngdlös fot med sommarmelodi i ränseln” blir det drömartade än mer tydligt. En versrad som också förlösts ur drömmens djupare skikt är den femte i samma strof: ”där gryningsregnens mjuka flöden sammanflyter”. Ja, hela denna syn av ett sommarlandskap är lyft ur minnet som en dröm. Men det anmärkningsvärda och gripande är att inte heller denna minnesdröm är diktad i blind inspiration. Minnet faller inte över diktaren, han tar fram det, balanserar det med sin vilja. Man får 1700-talets lärodikt i tankarna. Ser man nogare till uppbyggnaden av denna dikt märker man hur den är lika mycket analys som diktad syntes. Det ihåg-komna placerar sig inte självt i de återupp-repningar, glidningar och växlingar, som sätter in i och med sjätte strofen. Diktarens tanke är hela tiden med och analyserar så att man tycker sig få en exakt exemplifikation på minnets sätt att arbeta. ”Gruvans skuggor”, ”blodkroppar av huggen sten”, ”dam med vinthund”, ”junikväll i utskärgården”, ”slitet ljus i sliten luft” och stenskuggan väver sig i vartannat i ett återupprepningens mönster av nu och då. Men lika angeläget är det att få sagt att denna framanalyserade syn av nu och då är exakt den som den oreflekterade minnes-drömmen skulle ha sett fram. Vad som finns därutöver är en klarhet av detta att vilja sitt minne. Mötet med ”gammal dam med huckle” ger något av vandringsdramats återupprepade 266