SMÄRTAN OCH DESS RENING HOS KARL VENNBERG ”stationer”. Den gamla ersätter ”dam med vinthund” och blir åldrandets genius som försonar. En magisk förvandling, en outsagd sab-batsringning finns i denna strof som i den första, men här finns motsättningarna mellan smärta och ro med: gruvans skuggor, blodkropparna av sten finns här, men vigda till försoning genom kärleken till ”nära, enkla ting”. Sällan har i vår litteratur det mänskligt utsagda ”nära, enkla ting” haft en sådan sj älv-lysande aura. Insatt i kompliceringens, den vennbergska viljevåndans irrvägar, får detta enkla en magisk lyskraft. Den innersta ljuskärnan i denna enkelhetens strålning finner vi i ”leendet i stenen”, den fasaväckande stenskuggan som här släpper igenom ett ljus. Effekten av denna syn blir en mångskiktning, en komplicering, där den innersta nyansen också blir framsedd: ”ljusets dallring bakom skuggas galler”. Också här följer Karl Vennberg en viljans väg. Bördan som axlas är här åter: ”visdomen och meningen i fårad panna, skrumpen hand, / liv som böjt sig under lagen, fästet, innebörden”. Det är inte synen av någon oförbrukad ungdomlighet som ger honom ljuset. Det är det fårade, det skrumpna, det uthärdade lidandet hos en mötande som ger honom försoningens tro. Den typiska uppräkningen hörs också här: ”lagen, fästet, innebörden”. Äter ett pentagram, men ett avtonat, kring lidandets, livsplågans gestalt. Själva förvandlingen av ”dam med vinthund” till denna åldrade ”dam med huckle” sker med en smärtsam snabbhet. Det åldrade landskap i vilket diktaren finner vila är med sina ”grå ruiner” inte alldeles olikt den ”värld av rök och vattenringar” där hans vånda annars dväljes. Två ruinlandskap har funnit varandra. Men mitt i stillheten flämtar det till: ”fast minnet än med pulsslag sammanbultar / orons sommar, blodets möte”. Och plötsligt är hon uppstånden igen: ”dam med vinthund”. Synen är klarare sedd: ”av solen stungna segel över högblå vatten”. Och så det smärtande temat som till formen är ett lugnt stråkdrag av ljus kväll: ”junikväll i utskärgården”. Minnets kärleksdrama klarnar fram och berättar sig igen: ”hud som sökte hud och ögas eld i öga”. Detta tema blir till en miniatyrnovell för läsaren. I minnets våghävning är detta den sollysta kammen av sensuell verklighet som åter och åter gör sig påmind med sin oro. Men lika fort är den vennbergska avstånds-distansen intagen: ”0 begrunda, fågel, timmerman och tjuv: / hur minnet ännu stryker dagg av bladen.” Det är i denna avståndets begrundan som Karl Vennberg tecknar en modernismens speciella naturlyrik. Den naturlyrik vi mötte hos Karl Vennberg i de besvärjelseaktiga, värjande uppräkningarna av typen ”brunört, timjan, gulmåra och blodrot”, anropet till naturen ”för guds hjärtas barmhärtighets skull”, får i ”Idyll” en avtoning som närmar sig den rena betraktande naturlyriken — men ett eko av besvärjelsen finns kvar och ger den innersta tonen åt dessa naturlyriska rader: ”0 begrunda fågel, timmerman och tjuv: / hur minnet ännu stryker dagg av bladen, / dricker doft av timjan, mossgrön källas vatten, / följer gyllne flykt mot rödbrunt humleblomster / eller vita slåtterblomman / i tidig juni eller sen september.” Karl Vennberg är här på samma linje som de finlandssvenska modernisterna; här tänker man i första hand på Rabbe Enckell. Avståndets begrundan för i sjunde strofen minnets våg tillbaka, men i en liksom mikroskopisk koncentration: ”högblå vatten”, ”ho-nungsgömmen”, ”leendet i stenen”, ”ljusets dallring” är associationsglimtar som återkallar tidigare syner i dikten. Allt tas om, rör sig som återkommande spiraler av minne; vi är inne i diktarens andning, vilj ekrampen ”som oavlåtligt byter irrvägar mot irrväg”, meningslöshetens ”blinda landskap” är åter där, den vridande vågrörelsen gör denna strof till en virvels sugande kon som omsluter diktaren och låter honom skymta glimten av ”dam med vinthund” och slutligen lämnar honom fam 267