WALTER DICKSON lande vid den gruvans gång ur vilken minnet sökte sig ut. Sjunde strofen upprepar tredje strofens: ”Hur minnet söker sig ur gruvans gångar / med slitet ljus och sliten luft / där stenens skugga smeker sten”; upprepningen: ”famlar in i gruvors gångar, / slitet ljus i sliten luft / där stenars skugga smeker stenars skugga.” Det blir en logiskt smärtsam komposition. En skillnad mellan tredje och sjunde strofen är att ”gruvan” blivit ”gruvor” och ”stenen” blivit ”stenar”. Det är inte bara diktarens gruva och sten som syns här, man får i denna enkelt utsagda pluralform en aning om försoningen i mötet med andra. Avslutningen på dikten återför oss till den magiska sabbatsfriden i inledningsstrofen, och det är den som blivit förklarad genom den mångskiktat framsedda dikten. Ödlorna som ”muntert glider in i riset” är här åter, och vi vet nu att det inte varit någon lättvindig trollformel som gjort ormen osynlig. Vi har hört den. Genom frånvaron av de bittert plågande formler, som annars så ofta får Karl Venn-bergs-dikten att avge ett etter, har läsaren ställts särskilt lyssnande till våndan där den antytts. Allt är genomkomponerat till sanning i denna dikt. Kompositionsplanen är Karl Vennbergs logiska vilja som han gjort till ett med sin dikts syn. I denna obönhörliga vilja till sanning förverkligas också den goda viljan: giv akt på ditt hjärtas sabbat så att du firar den. Slutligen ser vi i denna dikt att logiken, den stränga begrundan av sanningens varje facett, är det yttersta vapnet för denne diktare att värja sig mot irrgångarnas vånda. En vilje-kramp håller hans fina vapen fast. Vem är skördeflickan i denna dikt? Hon som står dröjande i första strofen träder fram med förunderlig mäktighet i den sista: ”ända till det sena ögonblick / då skördeflickan nalkas / med sin doft av solnedgång och frukter”. Är hon inte dödens ängel som hela tiden hållit sin skugga över idyllens korta sabbat? 268