BENGT HOLMQVIST PROFET FRÅN BURGENLAND Den internationella berömmelse, som har kommit Ernst Jünger till del under åren efter kriget, grundar sig nästan uteslutande på hans skönlitterära författarskap; främst på ”Auf den Marmor-Klippen”, diktarens sköna och dunkla alibi från 1939, till någon del också på det tio år yngre sidostycket ”Heliopolis”, som bitvis är ännu skönare och i sin helhet ännu dunklare. Dessutom har ett par av dagboks-volymerna väckt en viss uppmärksamhet, och traktaten ”Der Friede” torde vara allmänt känd åtminstone till namnet och de ofta anförda huvudpunkterna. Men på det hela taget har tänkaren och politikern Jünger stått i ord-magikerns skugga. Man vet att han med sina ungdomsböcker gav nazisterna en del argument men att han längre fram ställde sig i opposition, visserligen med ganska speciella och ganska odemokratiska argument. Bristande förstahandskunskap — ”Der Arbeiter” och andra viktiga alster från tiden före 1933 har länge varit svåråtkomliga — förenas i allmänhet med en vag misstro. Det har legat nära till hands att se Jünger som en själsfrände till Braquemart i ”På marmorklipporna”: en man med ”den sena nihilismens kännetecken”, en ”konkret drömmare”, farlig och tvetydig men — sedan han undgått det allra farligaste — acceptabel åtminstone i ett läge ”där var och en betraktar den andre som drömmare”. I Tyskland är bedömningen inte riktigt densamma. För sina landsmän tycks Jünger framför allt vara en politisk och allmänt ”andlig” personlighet, avskydd i sin egenskap av s. k. juliförbrytare bland dem som ingenting lärt och glömt, hyllad som nationell storman av en förståndigare majoritet. I de flestas ögon är Jünger den rakryggade fosterlandsvännen, som inte föll för frestelsen att smita till fiendelägret i folkets ödestimma, mannen som stod på sin post och lyckades bevara sin integritet utan att komprometteras genom vare sig hitleristiska eller välska heresier. Visserligen finns det saker i hans förflutna som kan verka oroande, men det beror — menar åtminstone de varmare anhängarna — bara på att han var så skarpsynt. Han har aldrig varit agitator, han har sagt som det är; att utkräva ansvar av författaren till ”Feuer und Blut” och ”Die totale Mobilmachung” vore ungefär lika befängt som att anklaga Plinius d.y. för Vesuvius’ utbrott. Jünger är den moderna katastrofutvecklingens omutlige beskrivare och analytiker, han är helt enkelt och storslaget mannen som vet. Han senaste böcker — ”Der Waldgang” och dess ett år äldre ”prolog” ”Über die Linie” (båda hos V. Klostermann, Frankfurt a. M.) — verkar skrivna direkt utifrån förvissningen om denna märkliga position. Jünger fastslår att hans tidsbetraktelser för tjugo år sedan har bekräftats av utvecklingen; han har inget behov att revidera sin bild av människans läge, men han har funnit det angeläget att lägga fram en plan för hennes räddning. Han talar med ett slags överseende förakt om en författare som George Orwell — en sådan kan nog vara en smula nyttig, men saknar olyckligtvis all kunskap om ”de sanna och oföränderliga maktförhållandena på denna j ord”; såsom självklart underförstås, att Jünger för egen del är underrättad om hur det ligger till med den saken. I ett sammanhang beklagar han att den moderna människan samtidigt är lättrogen och misstrogen: ”Hon tror på det 269