BENGT HOLMQVIST som står skrivet i tidningen, men inte på det som står skrivet i stjärnorna.” Ernst Jünger har förstått att misstro tidningarna men mottagit och bemärkt den celesta skriften. Så långt är saken klar: Jünger är en pretentiös tokfan av den värsta tyska sorten, en av dessa förkunnare som undandrar sig all diskussion och som dessutom gör det medvetet, rent principiellt. Men detta betyder inte att hans ”teoretiska” arbeten — profetiska vore ett riktigare attribut — saknar intresse eller betydelse. Dels är Jünger en märklig, enligt mångas mening en stor författare; således har hans uttalanden psykologiskt intresse. Dels är han en representativ tysk kulturpersonlighet; således har hans uttalanden symtomatisk betydelse. Särskilt ”Der Waldgang”, huvudframställningen av hans nuvarande tänkeri, är en bok som inte bör förbigås endast av det triviala skälet att den är meningslös. När Jünger betonar kontinuiteten i sin förkunnelse har han utan tvivel mera rätt än de — mestadels utländska och länge motvilliga — beundrare, som i hans litterära produktion har tyckt sig spåra en fortgående ”utveckling” mot rättsinnade värderingar, från ”nihilism” till ”humanism”. I själva verket har han alltid varit ungefär lika mycket eller lika litet humanist som i sitt senaste skede. T. ex. i ”Feuer und Blut” hette det (1925), att ”inom verkliga människor bor värden, som berg av sprängstoff inte kan förstöra”; det är exakt samma tro på ett allting överlevande ”bästa” hos människan, som ligger till grund för den senare Jüngers långtidsoptimism. Å andra sidan har denna övertygelse i dag likaväl som för trettio år sedan ett tydligt och säreget inslag av esteticism. ”Den enda, den sublima möjligheten att göra livet uthärdligt är att skapa en ny stil” — så har det alltid låtit hos Jünger. Till det originella hos honom hör att han inte i första hand gör det oförstörbara beroende av människans troskraft utan av det estetiskt uttrycksfulla i hennes ”hållning”, hennes gestik på tillvarons scen; eftersom den medeltida och gammaltyska feodalismens ”stil” har tyckts honom fylla särskilt höga anspråk i det avseendet, har han hyst en svårut-rotlig kärlek till den. Med en sådan grundsyn motiverar Jünger också den sakrala uppfattningen av sin Dicherberuf, t. ex. i ”Strahl-ungen” (1949) karakteriserad som en ”strävan att ordna de synliga tingen efter deras osynliga rang” men långt dessförinnan formulerad i essäer om språkets makt och i dityramber ”till vokalernas lov”. När Jünger i en relativt sen bok som ”Gärten und Strassen” (1942) ställde Athene över Bellona, bekräftade han endast sin gamla värdering av ”det fulländade uttrycket”. Den uteslöt inte att också kriget kunde vara förträffligt ur ”human” synpunkt. Numera tycker Jünger inte om kriget; på grund av överväganden som i jämförelse med de nyss antydda är tämligen ytliga. Vi kommer här in på hans av ryktet betydligt överdrivna ”nihilism”, som uppenbarligen inte kan ha mycket att göra med en allmänt cynisk eller i banal mening relativistisk attityd. Fråga är om termen blir särskilt användbar ens om man tillämpar Jüngers egen definition i ”Über die Linie”: en intighetsupplevelse, som kan slå över i hämningslös maktdyrkan. Kriget var för den unge Jünger ett ”härdande stålbad” — men mindre därför att han skulle ha varit ideellt övertygad badentusiast än därför att badet oavsett sitt egenvärde antogs tvätta bort största delen av det förstörbara hos människan. Uppskattningen av badet för badets skull var, om den någonsin förelåg, det sista uttrycket för samma äventyrslystnad som kom barnet Jünger att fly till främlingslegionen; uppskattningen av badet för reningens skull var det första uttrycket för Jüngers personliga och egenartade form av ”humanism”. Kriget lät den moderna människan känna igen sig själv på ett överpersonligt plan: därför blev ”den okände soldaten” en av Jüngers stora symboler. Sedan följde upplevelsen av Speng-ler och av den internationella ”teknokratin”, som kom soldatens ”stil” — bunden till nationella föreställningar — att förlora sin centrala 270