PROFET FRÅN BURGENLAND betydelse. I tidens ”Werkstättenlandschaft”, där de ”humana” värdena dömdes till nederlag, samtidigt som den enskilde allt strängare underordnades systemet, framträdde en annan ”gestalt” som den meningsbärande: ”arbetaren”. Det var genom sina beskrivningar av denna utveckling som Jünger vann anseende för divinatorisk skarpblick. Hans ”äventyrliga hjärta” hade haft sina demoniska ryck; hans äventyrliga hjärna inregistrerade — utan ”nihilism” men för tillfället också utan övertygande ”humanism” — det budskap som tycktes honom stå att läsa i stjärnorna. Det har tagit lång tid för Jünger att finna en ny och tillfredsställande hållning till ”världens organiska konstruktion”. De vaga antydningar om religionens möjligheter att garantera det oförstörbara, som han har gjort under de senaste tio åren, ger ett intryck av nödfallslösning; inte så att den kyrkliga vägen vore orimlig i samband med Jünger, men så att den svårligen kan tänkas annat än som komplement till en inomvärldslig ”stil”. Redan ”På marmorklipporna” gav anledning till misstanken, att de kristliga tongångarna spelades upp mest som ackompanjemang till den feodalt-svärmiska huvudstämman; men det tycktes osannolikt att den senare skulle kunna utvecklas vidare. I ”Heliopolis” föll det aldrig hjälten in att det kunde finnas ett samband mellan hans ”burgenländska” (det vill bland annat säga feodala och patriarkaliska) arv och hans maktlöshet gentemot de ”maure-taniska” (nihilistiska) kabalerna; frälsningen genom pater Foelix’ kristna humanism inbegrep ingen omprövning av det i burgenländsk mening ”sant” mänskliga, och den föreföll att inte bara i bokstavlig mening sluta med flykt. Det har alltså sett ut som om Jünger skulle ha förblivit bunden till en ”stil”, vars också för honom uppenbara anakronistiska karaktär har begränsat den positiva sidan av hans förkunnelse till en halvhjärtad romantik; i den mån han inte har inskränkt sig till en esteticism, som förlorat allt samband med de ”humana” värderingarna. Det märkliga med ”Der Waldgang” är nu, att Jünger bryter sig ut ur sitt dilemma — utan att göra upp med Burgenland. Konsekvenserna blir märkvärdiga och, i samma grad som Jünger är representativ, nedslående. Här är alla hans karakteristiska temata med: den tro på den enskilde och på ”ordet”, som är förenlig också med en mera normal humanism; visionen av den moderna teknokratin; men dessutom, och mest påfallande, ett bur-genländskt tyskeri som vädrar morgonluft och berusar Jünger så som inget narkotikum har förmått göra på tjugo år. Till framställningssättet är ”Der Waldgang” förvirrad och förvirrande. Stilen är som alltid hos Jünger klar och stram, tankarna är obeskrivligt subtila och obeskrivligt dunkla. Till råga på allt verkar det som om Jünger på sistone skulle ha bedrivit fördjupade studier hos Heidegger och fascinerats av de för mästaren så karakteristiska etymologierna; till följd därav är en del avsnitt i ordets egentliga mening obegripliga. Dagsaktuella betraktelser växlar med bilder ur myt och saga, praktiska rekommendationer med abstrust teoretiserande, trivialiteter med hemlighetsfulla förutsägelser; konstiga påståenden framställs och lika konstiga invändningar bemöts oupphörligt. Det är inte alldeles lätt att sålla ut det psykologiskt och politiskt intressanta stoffet; men det visar sig att mödan inte är helt förgäves. Liksom ofta förut framställer Jünger människan som en medborgare i två världar, här benämnda skeppet och skogen. ”Skeppet betyder det tidsbundna, skogen det tidlösa varat.” I vår ”nihilistiska” epok växer den synvilla, som låter det tidsbundna framträda på det tidlösas bekostnad, ehuru det i verkligheten förhåller sig så att den ”historiska världen” endast har till uppgift att föra den tidlösa, absoluta friheten till seger; med frihet förstås ”den medvetna överensstämmelsen med existensen och den som öde uppfattade lusten att förverkliga den”. Tidsskeppet präglas f. n. av den ”automatism”, som Jünger utförligt skildrade redan i ”Der Arbeiter”, och de om 271