BENGT HOLMQVIST bordvarande kastas mellan framåtskridandets hybris och paniken inför systemets okontrollerbara följder. Jünger menar att den av tekniken framkallade bekvämligheten inte håller inför tillvarons prövningar, att fruktan förr eller senare smyger sig in i den dästa ron och att fruktan i sin tur föder ofrihet. I denna ödesdigra cirkel befinner vi oss: aldrig sedan den tidiga medeltiden har en sådan skräck som den samtida gått över jorden. ”Är det kanske möjligt att minska fruktan medan auto-matismen fortbestår eller, som man kan förutse, ytterligare närmar sig sin högsta perfektion?” Det är enligt Jünger den mest brännande bland frågor; våra större och mindre antiunderstödstagarandar skulle ha mycket att lära sig av hans sätt att ställa den. Mot den tidsbundna världen ställer Jünger så ”skogens”; bilden är inte ny i hans alstring. Vi är ombord på fasans skepp, men samtidigt är vi — om vi verkligen vill det — kvar på stranden, i den varats skog där makter råder som är de historiska överlägsna och som ”aldrig kan upplösas i rörelse”. I skogen kan människan — liksom hon en gång tidigare föregavs kunna det i stålbadet — möta ”det egna jaget, den osårbara kärna, det väsen, varur det tidsbundna och individuella fenomenet hämtar sin näring”. Detta möte ”är också moraliskt av högsta rang”. Det leder till ”det urgemensammas zon”. Och där ”råder inte bara gemensamhet; där råder identitet”. Där öppnas vägen till godhet, hjälpsamhet, kärlek, till det furstliga i människan; den som har nått fram dit har också skänkt nytt liv åt de dygder, i vilka vi har att söka ”adelns ursprung”. Att bli skogslöpare (Waldgänger), det är att sälla sig till de ”starka andarna”, till en av ridderliga ideal besjälad elit — den enda verkliga elit som är tänkbar numera. Det är begripligt att Jünger gärna vill känna sig som skogslöpare; det borde rimligen lösa hans problem. Återstår bara att något mera konkret ange hur man ska bära sig åt för att nå detta stilfulla tillstånd. Här är Jünger utomordentligt oklar. Å ena sidan förefaller han att tänka sig något slags andliga övningar, för vilka teologin och konsten kan vara till gagn eller ”assistans”. Å andra sidan kommer han med politiska rekommendationer. Dessa verkar svåra att förknippa med programmets kontemplativa sida — det är där den avgörande oklarheten ligger — men tagna för sig är de både klara och sällsamma. Bokens första kapitel handlar om valförrättningarnas urartning i diktaturstaterna. Ett val är inte längre en akt, genom vilken den enskilde manifesterar sin vilja, det har blivit en mönstring och ett förhör. Det förutsätts att nästan alla — ungefär 98 % — svarar ja; de två återstående procenten behövs dels för att ge en illusion av frihet och dels för att motivera en fortsatt terror. Bör nu den frihets-älskande individen begagna sin möjlighet att svara nej? Jünger säger att nej-rösten är moraliskt respektabel, men att den tappre som genom den sätter sin existens på spel är ”analfabet i de nya maktfrågorna”. Tyrannen skräms inte av två procent missnöjda, han skräms först när ingen missnöjd anmäler sig, när motståndet går under jorden; nej-rösten är bara en offerhandling och ett bidrag till statistiken. Hur ska man då bära sig åt? Med denna fråga, skriver Jünger, närmar vi oss ”en ny vetenskap, nämligen läran om människans frihet i förhållande till det förändrade våldet”, eller läran om den enskildes utträde ur statistikens värld. Vid detta utträde äger en ”existensförtätning” rum. Människan blir skogslöpare, partisan, sluter sig till den hemliga och därför skräckinjagande eliten. ”Skogslöpare är envar, som har ett ursprungligt förhållande till friheten, vilket — ur tidens synvinkel — yttrar sig i att han besluter sig för att bereda automatismen motstånd och inte accepterar dess estetiska konsekvens, fatalismen.” Därmed öppnar sig de vidsträcktare perspektiven mot ”föreningen av frihet och värld till en ny harmoni”. Jünger skulle alltså kunna nå frid genom att bereda sig till försvar mot diktaturen och tyda detta beslut på ett sinnrikt vis, genom att 272