PROFET FRÄN BURGENLAND ställa upp en heroiskt-humanistisk partisanideologi? Ja; men en viktig sak återstår att tillägga. Jünger framhåller med en viss skärpa, att ”vi här är sysselsatta med andra idéer än de politiska”; vad han talar om är, trots exemplifieringen, ett djupare skeende än det som utspelas på den ”tekniska” ytan. Han är ytterst angelägen att betona, att ”ingen anti-rysk avsikt döljer sig” bakom hans ord. Visserligen ”inspireras” den samtida fruktan av ”östern”, men hur påfallande detta förhållande än är, så ”är det dock inte något tema av första rangen utan en följ d av världsläget”. Det gäller att betvinga tiden själv, inte det ena eller det andra ytfenomenet. Det gäller att inte låta lura sig att se problemet som en fråga om öst eller väst, så enkel är saken verkligen inte; dras man in i den spänningen råkar man ”in eine böse Partie”. Vid närmare betraktande är motståndarna varandra så lika ”att man utan svårighet avslöjar dem som förklädnader för en och samma makt”. Och för övrigt står det klart för varje tänkande människa att ”automatismen” ingenstans har hunnit så långt som i Amerika. Sannolikt har den s. k. tredje ståndpunkten inte på länge fått ett så märkligt stöd som Jüngers i ”Der Waldgang”. Man kan betrakta resonemanget som ett harmlöst kuriosum så länge det anknyts till den sympatiska förhoppningen, ”att de europeiska eliterna under det växande trycket lär sig inse sin enhet och drar slutsatserna därav”. Men mot slutet av boken glider Jünger över till en annan idé, och då blir det tydligt varför profeten från Burgenland är vid ett sådant gott mod. Han avbryter sitt filosoferande och talar åter om det praktiska värdet av upproriska eliter, om det önskvärda i att varje ”fri man” har ett vapen i huset osv. Så kommer han plötsligt in på fosterlandets problem. Självfallet bör Tyskland inte engagera sig i världspolitiken utan hålla sig utanför. Men det måste göra sig berett till ”Waldgang”; bara på så vis kan det undvikas att tyska härar en dag drabbar ihop i ”automatisk” regi. ”Der Waldgang ist das einzige Mittel, das ohne Rücksicht auf künstliche Grenzen und über sie hinweg ge-meindeutschen Zielen gewidmet werden kann.” Vart tog internationalismen vägen, hur gick det med övertygelsen om att nationalstaten är ett passerat stadium? Jünger tillägger visserligen att skogslöperiet som statlig princip är ett bevis för att inga aggressionsplaner föreligger, medan det å andra sidan kan trygga en avskräckande stor defensivkraft. Vid ett överhängande hot ”höjer sig friheten ur rätts-sfären till ett annat, heligare skikt, där fäder, söner och bröder enas”. Då behövs den förmåga att övervinna dödsfruktan som tyskarna (fortfarande enligt Jünger) har fått tillägna sig grundligare än något annat folk. Tyskarna vet vad det vill säga att ”tvånget förvandlas till frihet”, och att ”den frie ger vapnen deras mening”. Och: ”Die Früchte fallen von selbst für jenen, der sein Recht kennt und warten kann.” Det är inte gott att säga hur mycket Ernst Jünger till slut menar med dessa utgjutelser. Ur praktisk synpunkt verkar hans fantiserande barockt. Ideologiskt är det i all sin rörighet fängslande och otrevligt: här skymtar ett storhetsvansinne av på en gång ny och välbekant typ, en självtillräcklighet som har ”lärt sig vänta” och bidar en rik skörd när tiden är mogen. Det är inte underligt att Jünger har många tyskars öra, och det är inte underligt att han personligen är belåten. ”Då ett folk bereder sig att gå till skogs, måste det bli en fruktansvärd makt...” Soldaten är död. Leve varulven! Men vad ska man säga om Europa, om världen? 3 BLM 1952 IV 273