FOLKE ISAKSSON FLYKTEN TILL DET PERSONLIGA I Gunnar Björlings nya bok finns det en aforism som lyder så: ”Att fullfölja sin inriktning — annat hade gjort till en omening ens liv och strävan.” Det uttrycker, i kärv sammanfattning, en självsyn där stolthet och ödmjukhet berör varandra och där orden inte bara gäller för den konstnärliga troheten, fasthållandet vid ett formideal som envetet värjt sej mot decenniers motstånd, utan syftar vidare mot en personlig totalitet. Satsen kan påminna om den som Melville hade som ledstjärna för sin seglats, (Matthew Arnold) ”happiness consists in man’s being able to maintain his own being”, och har samma ”moraliska” syftning fast Björlings formulering är pregnantare och mindre truistisk. Men både skalden i Brunnsparken och valoceanernas store epiker är diktare, som mer är inställda på livskonst än på konst (i estetisk mening) och som i sitt byggande snarare syftar till ”sanning” än till ”skönhet”. Jag anser, att en sådan inriktning är karakteristisk inte bara för Björling utan för hela den moderna finlandssvenska poesin, en relation i det personliga mer än en inriktning på yttre problem, estetiska och politiskt-socialt-aktuella. I en av sina essäer, ursprungligen publicerad i BLM som en polemik mot rikssvensk likgiltighet (1946), säjer Rabbe Enckell bland annat följande, när han jämför de båda grenarna av det modernistiska trädet: ”1 Sverige upplever man ’situationen’ och ’tiden’ mycket intensivare än hos oss.” ”Man speglar sig i tiden, man vill konfronteras med sin ’situation’ liksom orienteraren i skogen.” Men: ”Vi söker närmast personligheten och en av den betingad hållning gentemot tillvaron.” Det är ju ingen originell strävan. Den är helt i linje med huvudstråket i all nordisk för att inte säja germansk poesi, en tendens mot det personligt lyriska eller det centrallyriska. Den finns i den rikssvenska poesin — men företrädesvis då i den äldre och traditionella dikten. 30-talets och 40-talets svenska modernism uttrycker en ”modern” upplevelse i en motsvarande form medan den finlandssvenska är koncentrerad på en ”traditionell” erfarenhet, som väntar vid gamla livssanningar och inte ger sej ut i den aktuella debatten. Denna inställning kan få en viss stoisk accentuering och i den antydda hållningen ”gentemot tillvaron” finns det ett frö till klassicism. ”1 Sverige uppfattas diktaren som en röst, ett språkrör för grupperfarenheter inom samhället eller inom sin generation”, läser man vidare hos Enckell. Själv har han alltid ansett det angelägnare att tala i egen sak än om andras (”jag håller fast vid att man helst skall sysselsätta sig med det som man bäst känner till”). För honom är klassicismen en hållning av ansvar mot det inre livet och ett aktgivande på personligheten med uteslutande av allt sen-timentalt-privat, provinsialism, nationalism etc. Stramheten i attityden, som inte bara hos Enckell tar sej uttryck i en viss emotionell för-behållsamhet, kontrasterar skarpt mot det expansiva lynnesdraget i rikssvensk modern poesi, som särskilt under det tidiga trettitalet hade en naivt entusiastisk utåtriktning på sociala och politiska världar och på den litterära och den geografiska världen utanför den svenska idyllen. Men de finlandssvenska diktarna befäste idyllen. I stället för att identifiera sej med tidens problem och konflikter sökte de en ”anonymitet” utanför tiden i en förvissning 274