FLYKTEN TILL DET PERSONLIGA om att poesin mer gällde tidlösa värden än tidsbundna. Man mediterade tiden men undvek att bli indragen i de snäva samtidsvirv-larna. Till någon del kan man förklara denna inställning som en minoritetsreaktion. Den svenskspråkiga gruppen i Finland har efter 1918 varit mer eller mindre ställd utanför de politiska och sociala frågeställningarna. Språket har varit den viktigaste spärren. Men isoleringen i den finska folkkroppen har också åstadkommit ett visst apatiskt ointresse vis å vis det aktuella, i vilket man ju aldrig kan komma att spela annat än en biroll. Och samtidigt har denna minoritet inte förmått att kommunicera med sina ytterområden: det har aldrig skett någon ståndscirkulation i finlandssvenskt intellektuellt liv och inga nya diktare har kunnat komma fram ur folkdjupen och träda i kontakt med tidens rörelser som hos oss. Frånvaron av radikala politiska engagemang bland den moderna finlandssvenska eliten har också varit slående. Undantag Diktonius. Trots sina tragiska krigsupplevelser har Finland i många avseenden också levt en smula vid sidan av tiden, vänt mot öster och mot det förflutna. Man har alltid varit längre ifrån Europa och från de kontinentala impulserna, upptagen av att skapa ett eget nationalmedve-tande och ett eget språk. Det har gett dikten en viss torftighet som inte heller den finlandssvenska undgått att beröras av; den har inte facetterats i samma grad som den rikssvenska av reflexerna från Eliot, Rilke och fransk surrealism. Den finlandssvenske diktaren har alltid skrivit relativt obeaktad och därför i integritet, han har saknat konfrontationernas stimulans men undgått deras triviala krav. Han har varit överlämnad åt sitt arbete och skapat minst lika mycket för sin framtid som för sin samtid. Denna poesi, som söker övervinna tiden och ställa in människan i ett mera oberoende sammanhang, kan med eller mot sin vilja få en ”moralisk” funktion, en roll av mentor eller tröstare. Den ger inga direkta förhållnings-order men visar på en bakgrund av samlad erfarenhet mot vilken man kan avläsa färdriktningen. Attityden är skeptiskt humanistisk. Den är karakteristisk särskilt för Enckell i hans senare skede. I de antika motiven har han kunnat finna den gudomliga balans och olympiska auktoritet, som han behövt som korrektiv till tidens nevroser. Han har kunnat använda dem också när han, som i ”Agamem-non”, velat skildra sin kaotiska samtid eller ge en belysning av dess belägenhet. Och de har fått en diktion, där behärskningens röst övertygande höjt sej över desperationernas. I en essä har Lars Forssell för inte länge sedan påvisat ett liknande humanistiskt patos i ett verk som i utomordentligt hög grad är inställt på samtiden och inspirerat av den, även om den objektiverats mot en fond av tidlösa scener, Lindegrens ”Mannen utan väg”. Den har det överskådande drag som man imponerats av i Enckells versdramer, ett försök till ”mäktigt sammandrag”, och den kan närma sej lärodiktens domäner i sin strävan till etisk allmängiltighet. Men den rymmer en febrig inlevelse i det närvarande, de ”sprängda” sonetterna är taggiga som detornerade stads-konturer och både diktens atmosfär och den verklighetssyn eller livsuppfattning som den uttrycker är nutidsskildring mycket mer än objektivering. ”Lindegren predikar inte, han demonstrerar” (Forssell). Och hans gest liknar mycket litet den klassiska, den behärskade. Den uttrycker romantiskt uppror, ironiskt trots och suicidal desperation och en lidelsefri medvetenhet om sej själv som sin tids och generations ”språkrör”: O förvirrade röst från den brustna bågens sträng fly ej med ditt eko in i framtidens skyddade vrå utan tyd den oläsliga skriften: fånga den susande hammarens fall mot ett öde som ännu ej var ditt (XXIV) I det sammanhanget kan man snudda vid skillnaden i det formella mellan rikssvenskt och finlandssvenskt. Vår modernism kan säj as äga en betydligt större åskådlighet i bilden, 275