FOLKE ISAKSSON metaforerna hänvisar till fysisk verklighet medan i den finlandssvenska till och med naturen mest är skiftningar i en psykisk stäm-ningsbotten. Vår moderna poesi har i hög grad inflytelserna från den kontinentala icke-meta-fysiska poesin, främst den franska surrealismen och engelsk imagism, att tacka för sin tydlighet. Men lika viktiga är impulserna från modem bildkonst (Lindegren, Alfons), modern musik (Ekelöf) eller från filmen (Lundkvist) . Rabbe Enckells flykt ut ur tiden och in i myten är en relativt ovanlig lösning i den moderna finlandssvenska poesin. Flykten in i naturen är mycket vanligare och relevant för så olika diktare som Björling och Diktonius. I företalet till samlingen ”Varsel” från 1942, som inledde den senares idylldiktning, förklarar han, att han ”för att finna ro i oron” sökt i ”naturen och tiden ... efter varsel om det som står ovan stridsvimlet”. (”Tiden” får här gälla för det icke-aktuella, för det tidlösa som i denna diskussion satts emot det samtidsför-knippade, ”stridsvimlet”). För Gunnar Björling har naturen alltid varit den omedelbara orsaken till ingivelsen och i hans poesi har den med ett minimum av åtbörder uttryckt hela den kosmiska, ”obegränsade” sanningen. Hans inställning till samtidsfenomen har varit ointresserad eller skeptisk, hans sociala syn helt individualistisk (”En värld frälser du inte”). Det förkortade och inte sällan bisarra i hans form är uttryck för den vaksamma integritet han velat upprätthålla gentemot en tid som kräver kollektiva solidariseringar och uniformitet. Denna integritet har Björling försvarat med större konsekvens och envisare än någon annan i den finlandssvenska dikten. Han har värjt den inte bara mot metafysik och politik utan också mot den estetiska form som han väl knappast håller som något allenast för medelmåttor och filistrar men som han inte upphört att betrakta som ett hinder i det livs-förmedlande som för honom är poesins angelägnaste funktion. I den i dikts och tankes mening utomordentligt stimulerande uppsatsen ”Min skrift — lyrik?” (i ”Poeter om poesi”) har han formulerat sitt program på följande sätt: ”Det är ej en tanke, avslutad och fullkomlig, som söker uttryck i en skön form. Det är själva tankens brottning, det som är i och under tankarna, det är tingen och alla ting bakom dem, livsmaterialet, uttryckt i vår förnimmelse, vi bör återge i estetiskt skapande. Vi godtar ej en annan form än den som innehållet och vår personlighet ger.” Björlings personlighet är alltså hans diktning, vi kan inte skilja den dansande från dansen. Därför finns det i hans dikt dessa sidor av säregenhet och besynnerlighet, dessa personlighetsuttryck som är så spännande och stimulerande (på samma vis som det mesta hos Gertrude Stein eller bernt erikson) men som knappast är konst i inskränkt estetisk mening. Det draget var dominant under Bj örlings dadaperiod i slutet av tjugotalet och satte sin prägel på bidragen i modernistkalendern Quosego. Men småningom har spasmema upphört och Gunnar Björlings dikt har allt mera närmats till det milda, det som ”luft är och ljus”. I hans senaste bok, ”Ett blyertsstreck”, finns både det kuriösa och det lyriskt sköna. Den underbara dikten på sidan 26 (”Och som jag det en gång —”) är ljusskimrande och tröstande, andlös och ren i tonen och på en gång barnslig och högtidlig som en Hölder-linsk poesi. Björlings diktion påminner om en ekoröst, hans ord återvänder från naturen befriade från allt onödigt, idylliskt stilla och samtidigt knappa och återhållna, inte sällan med en viss aforistisk tillknytning. Å andra sidan rymmer den nya samlingen också den dödsmedvetenhet som var ett så gripande drag i den föregående, ”Vårt kattliv timmar”, och gav den ett fascinerande växelspel mellan mörkt och ljust. ”Ett blyertsstreck” är en bok om sommaren och om döden, om en döende sommar som plötsligt emellertid kan bryta fram ur minnets backspegel och brinna intensivt. En vackrare tavla har Björ- 276