FLYKTEN TILL DET PERSONLIGA ling sällan målat än i dikten ”Sjöarna drömmer” (sid. 54), där det sensibla och vilande i den nordiska sommaren ljumt andas emot en och därefter plötsligt sätts i rörelse av den underbara strofen ”som just när en häst skrämmes upp / ur grön vall”, en ekoklang från folkvisan. ”Ett blyertsstreck” är en både rik och torftig bok, torftig i riktning mot titelns mening, mot det skissartade, men inte heller främmande för den torftighetens stora svenska tradition som till exempel vårt sextonhundratal ägde. Gammal dov barockpsalm och ljuv sommarklang genljuder i denna dikt som är en av samlingens vackraste, genomandad av auktoritet och poetisk sensibilitet: Skall solen utslockna vägfararvilt vi skall dö ingen har skådat den vildfångets dans och allts närhet i natten som en fylldhet i rum och gardin och kring ögonens öron din mun är utsläckt ingen har skådat sig själv och har skådat de andra och som kvals rop ur sig vägfararvilt vi skall leva Elmer Diktonius har i sina sista böcker försonat sej med den tillvaro som han en gång dyrkade och hatade så vitalt. Det finns en vacker ödmjukhet i linjen i denna nya poesi, en trött enkelhet som söker sej nära intill de enkla tingen. Och denna enkelhet är sällan slät: den hör hemma i det vresiga finska som Kivi och Sibelius representerar, den knotiga monumentaliteten. I den nya samlingen ”Novembervår” har den fått en frusen lövruskas gestalt: ”Jag är den ruskan / svängande för vinden — / hest hörs dess gny: / det är mitt hårda glada segergny.” Men vresigheten i det veka, de plötsligt förbittrade konturerna, har ändå inte samma säkerhet som i den tidigare poesin; de verkar på något vis mindre definitiva. Diktonius’ ”försoning” kan jämföras med Fridegårds: vinsten i tolerans motsvaras av en förlust i tydlighet. Det frenetiska och ”hårda” hos dem båda är numera utjämnat, men med det har också det egnaste hos diktarna fått offras. Den aggressiva linjen och staccatopulsen, det sönderrivande jaguartemperamentet, har gått förlorade hos Diktonius och med aggressiviteten har också precisionen reducerats: orden sitter inte längre kvar som bett eller ”klomärken” i ens medvetande. När det är frågan om en diktare av Diktonius’ självständighet och vitalitet vill man naturligtvis ändå inte tro annat än att det måste finnas en väg mot nya höjdpunkter. I ”Novembervår” finns det också öppningar i det vaga eller trötta, där glimtar av den gamla frenesin slår fram. Själva titeln är också ett löfte om återkomst och i dikten ”Hemkomst” finns det en strof om en solros i snön som är lika god som någon han skrivit: Jag ser dess släggat gula ljus flammande vangoghskt och stängeln som ett spett rakt in i alltets navel slaget. Om Diktonius’ årstid är en höst med vårliga revor så är Barbro Mörnes snarare en vårtid med stänk av höst. Hennes poesi i de nya samlingarna ”Läggspel” (prosadikter, 1950) och ”Vingar skuggor segel” har en rymd av klarhet och melankoli ikring sej. Hon har inte sällan utomordentligt sensibla ackord men kan inte alltid fullfölja en dikt: i en nästan abstrakt ordmusik kan hon oförsiktigt föra in ett realistiskt föremål och bryta stilen. Eljest är hennes handlag beundransvärt. I prosapoemen blir den lyriska stilen, i någon mån under inflytande från Enckells medita-tionsprosa, ren i artikulationen och kongenial med betraktelsen. Tankens landskap och det yttre har inga gränslinjer. ”Man tänker aldrig så bra som när man med långa steg går fram genom ett landskap. Det finns ett inre samband mellan tankens rörlighet och ens egen.” Barbro Mörne förenar innerlig sensibilitet och tankeklar medvetenhet till ett personligt helt. När det gäller Eva Wichmans nya bok 277