FOLKE ISAKSSON måste man däremot göra invändningar. Den är också präglad av sensibilitet men den är lyriskt okänslig. I tonen är den oftast indignerat agitatorisk men den blir så allmän i formuleringarna och så tomt deklamatorisk att den sällan kan gripa ens mänskligt. Formen är vårdslös och lånar sina effekter från traditionellaste håll. Jag är övertygad, att man kan skriva god poesi om freden och om DUV, att till exempel Majakovskij eller Neruda skulle kunna det, men jag tycker inte att Eva Wich-man har gjort det i ”Dikt i dag”. En lyriker som står närmare rikssvenskt temperament än finlandssvenskt är Ralf Parland. Hans intellektualitet, hans formella medvetenhet och inriktning på musikaliska lösningar påminner alltså mycket mer om Gunnar Ekelöf än om Gunnar Bj örling, hans förste mästare. Han har en utsläckt ton i sin dikt som ekar från ”The Waste Land” och ”Sent på jorden” och kan låta motiven glida över och förbi varandra och så uppnå en effekt av ganska sällsam ödslighet. Det finns knappast en konkret situation i hans lyrik; den är inte inställd på ting eller mänskor utan på en rumslös anonymitet. Hans sista bok heter också ”Brev till ett tomrum”. Som konstnär är Parland inte oklanderlig. Bland de flyende motiven, ”som blåser genom medvetandet”, insmyger sej då och då en banalitet, en allmäntanke återspeglad från traditionell reflexionslyrik. Han har inte riktigt Sven Alfons’ känsla för antydningarnas konturer och naturligtvis inte Ekelöfs makt att göra ödsligheten djävulskt verklig; nu är den ofta opersonlig som geometri. Men när han är som bäst, skriver han poesi som snuddar den betydande dikten (”Men detta är timmen då begreppen klyver sig”). Med ”Ur svalans loggbok” och ”Rummen vid havet” har slutligen två unga poeter debuterat, Peter Sandelin och Christer Kihlman, som ger en anledning att tro på en god återväxt för den finlandssvenska lyriken. Trots vagheten och osäkerheten har de redan en egen skygg linje och ger fina, glättiga och dämpade uttryck för vårens glitterögdhet och höstens melankoli. I sin inriktning på naturen är de också goda representanter för en diktning som i sin verklighetsrelation är så mycket mindre neurotisk än vår egen, som ständigt bränner sej på fingrarna i det aktuella. I Björlings och Enckells efterföljelse tycks Peter Sandelin och Christer Kihlman ha börjat en ny flykt in mot det avskilt personliga. Gunnar Björling: ”Ett blyertsstreck”. Wahlström & Widstrand 1951. 8: 50. Elmer Diktonius: ”Novembervår”. Wahlström & Widstrand 1951. 7:50. Barbro Mörne: ”Läggspel”. Schildt. Helsingfors 1950. ”Vingar skuggor segel.” Schildt. Helsingfors 1951. Eva Wichman: ”Dikt i dag”. Söderström. Helsingfors 1951. Ralf Parland: ”Brev till ett tomrum”. K. F:s förlag 1952. 5:—. Peter Sandelin: ”Ur svalans loggbok”. Schildt. Helsingfors 1951. Christer Kihlman: ”Rummen vid havet”. Helsingfors 1951. Söderströms. 278