C. G. BJURSTRÖM ORDMAGI OCH TYSTNADSMYSTIK Brev från Paris Att vara författare är att vara medveten om orden. Författaren är därför inte nödvändigtvis tillfredsställd med den förklaring psykologer, sociologer eller lingvister kan lämna på ordens makt och väsen. ”Människan talar inte för att lätta sina känslor eller för att lufta sina åskådningar, utan för att uppväcka genklang hos sina likar och för att influera deras reaktioner och handlingar”, säger professor Torgny T. Segerstedt i ”Ordets makt” (Natur och Kultur), vilket på det litterära planet skulle kunna sägas vara ett försvar för den ”engagerade” litteraturen. På sätt och vis är ju också all litteratur engagerad, även om den inte därför behöver ingå i ett existerande politiskt parti och helt obekymrad om lyssnare eller läsare torde väl författaren knappast vara. Men han får gärna en känsla av att ordets ”betydelse” — i dubbel bemärkelse— överskrider det rent praktiska och ”det skrivna språket har en tendens att för dem som syssla mycket med det fördunkla det förhållandet att språket framför allt tjänar handlingsgemenskapen”, medger professor Segerstedt, som delvis förklarar ordens makt genom följande resonemang: ”orden stå inte bara som bleka kopior av tingen eller av våra föreställningar, utan är förbundna med vårt sätt att reagera inför tinget och komma därför även att bestämma vår uppfattning av det. Den betydelse man under vissa omständigheter och bland vissa folk tillmäter namngivningen visar att man på ett dunkelt sätt omfattat denna symbolteori.” I den mån dessa ”ting” är abstrakta blir ju förhållandet synnerligen komplicerat. Segerstedt lämnar också endast en antydning till förklaring av dikten där ”det ofta rör sig om ett glidande mellan olika språklager och olika konkreta situationer”. Det kan naturligtvis inte förnekas att orden i första hand är sociala företeelser, förmedlare av känslor och reaktioner som i sin tur är inpassade i en yttervärld som även omfattar det sociala. Men är orden för författaren alltid förmedlande? Till och med som förmedlare är orden inte fullkomliga eftersom den ”reaktion” i vilken orden ingår knappast kan sägas genom dem framkalla en absolut identisk reaktion hos lyssnaren. Om författaren nu bekymrar sig mindre om den aktuella lyssnaren än om sig själv — han är ju själv sin främste lyssnare och kan ibland även vara den ende, vilket i min mening ingalunda förringar hans ansträngning — söker han sig ett ”uttryck” som drivet till sin spets nästan kan bortse från lyssnaren. Är det vanliga förmedlande talet att likna vid en om än bristfällig glasruta, är uttrycket som en spegel där författaren ser sig själv och där även vi har en möjlighet att se honom. Det är alltid risk för att en liten förändring i vinkeln delvis förvanskar hans drag, men hans i spegeln omvända bild ger oss i alla fall en syn på honom som han annars endast själv kunde ha. För att uppfatta den exakt måste vi helt identifiera oss med honom. Och samtidigt är bilden i spegeln ett ”urval” som allt tal, något som befinner sig i en annan värld där det ordinära livet har flytt. Författaren som arbetar på att ”uttrycka” sig, dvs. på att hos sig själv framkalla vissa reaktioner som genom orden dessutom inpassas i ett socialt sammanhang som han inte 279