C. G. BJURSTRÖM kan undvika, måste gripas av på en gång misstro och övertro gentemot orden. Om man betraktar det som i vanlig konversation kallas ett ”träffande uttryck” skall man finna att det ”träffande” består dels i att ”fakta” utsatts för en koncentration som utelämnar vad som i sammanhanget betraktas som oväsentligt (ett kanske ganska godtyckligt urval) dels i att orden på något sätt tycks överskrida sina gränser. De framkallar förutom en viss förståelse även en känsla av behag eller av frestelse — formuleringen dröjer kvar i minnet och ersätter ”fakta” med något som på en gång är mindre och mera vittomfattande vilket i sin tur gör oss misstänksamma. Detta är samma procedur som den Paulhan skildrat. Författaren som ständigt känner ordens dragningskraft, som ständigt måste kämpa mot, måste äga en känsla av att orden lever, även om man skulle kunna säga att det bedrägeri eller den frestelse han tillskriver orden kommer av en glidning i hans egna tankar och reaktioner som återverkar på varandra. Samtidigt är det kanske genom dylika reaktions-serier som han bygger upp sitt uttryck och sig själv. Författarens ”uttryck” är ett nytt faktum som tillåter olika uttolkningar och skönlitteraturens ”uttryck” omges därför av ”förmedlande” resonemang — kritiken och litteraturhistorien som otvivelaktigt tar mera sikte på läsaren än vad själva litteraturen gör. Men frågan är hur pass nära en alltigenom för-nuftsmässig, ”objektiv” litteraturkritik kan komma det väsentliga i det individuella uttrycket, hur pass det utpräglat sociala och i ett kulturarv inpassade talesättet kan få grepp om dikten. Mera ”exakt” därför att den är mera begränsad måste en sådan kritik dock tappa bort inlevelsens suggestions- och spridningsförmåga, som utgör det stora värdet hos t. ex. Olof Lagercrantz’ avhandling om Agnes von Krusenstjerna. Inför dylika konsiderationer är det naturligt att författaren söker en transcendental förklaring på språket. Brice Parain ocli ordens teologi Brice Parain börjar sin avhandling om Recherches sur la nature et les fonctions du lan gage (Gallimard) med att förklara att ”språket transcendererar människan, det bevisas av dess funktion som är att överskrida existensen och få oss att överskrida aden”. Han går därefter igenom de olika förklaringar av ordet som lämnats och förkastar både den gamla teorin om orden som uttryck för tingen, som en tingens egenskap, och Platons skildring av orden som en förbindesle mellan idéerna och tingen och till sist Leibniz’ och Hegels expressionistiska uppfattning av orden som uttryck för människan som i sin tur uttrycker världen. Enligt Parain är människan ”ett talande djur” — talet är en definition på människan. Orden är lika med idéerna och innehåller i sig själva affir-mationen att det finns en fattbar värld. Eftersom orden är, om än kanske inte exakt identiska med idéerna, så dock oskiljaktiga från dem, innebär de en sorts världsordning i vilken vi ingår i och med att vi uttalar dem. Varje ord är sålunda ett löfte som livet bör fylla vilket gör talet till en sorts moral. När jag säger ”jag är hungrig” innebär detta att jag inte bara av mitt befinnande drar den slutsatsen att jag behöver mat, jag förbinder mig även att äta, och utsätter mig, ifall jag vägrar (jag kan ha upptäckt att jag inte var hungrig) för att behöva förklara mitt handlande. Logiken, säger Parain, ”antyder att språkets uppgift är att beskriva, att vetenskapen är kunskapen om det som är, eller, som man ibland säger, en föreställning, kort sagt att vars och ens roll är att förstå vad den andra eller fenomenen ville säga. Denna uppfattning är inte tillfredsställande ty den bortser från viljans roll i uttrycket (Parain tar bl. a. hänsyn till lögnen) och bortförklarar därigenom människans ansvar. Grundmisstaget är att den placerar viljan fel; denna befinner sig inte i människan utan i språket där viljan härskar vid sidan om det universella”. Parain kommer på sätt och vis 280