ORDMAGI OCH TYSTNADSMYST I K in i det sociala sammanhanget bakvägen och skulle kunna underskriva Segerstedts uttalande om att ”orden ha en mening dvs. att de inte endast utlösa en handling utan att de utlösa en bestämd handling”. Orden förpassar människan i ett socialt, opersonligt och universellt sammanhang. Deras uppgift är att ”formulera det i människan innerst opersonliga, hennes innersta likhet med de andra”. Parain drar den slutsatsen att ”emedan jag befinner mig inom språket, erfar jag att jag är ansvarig för en värld som jag inte skapat. Vare sig jag vill eller inte är jag upphöjd till Guds medarbetare — — Jag kan inte fördärva språket. Det är det som förnekar döden. Om jag försökte skulle det vara för att befria det fysiska livet från dess ordning; men detta, som skjuter på mig och hindrar mig från att förstöra mig själv, bibehåller mig inom språket. På båda sidor kastas jag tillbaka. Ingenstans når jag tystnaden utan endast saknaden efter tanken och ordet, som åter fångar mig därigenom. Tystnaden är bortom oss. Språket är blott det resonemang som för oss till den.” Ursprunget till Parains ”oro för ordet” var det man kallat ”frontsoldatens tystnad”, dvs. den hemvändande soldatens intryck av att han varit med om något som inte kunde delges i ord och som han därför föredrog att tiga om. Samma ursprung hade Paulhans reflexioner om ordens makt. Men Parain når fram till tystnaden som summan och slutpunkten av allt tal, till samma tystnadsmystik som Blanchot. Maurice Blanchot eller ordens metafysik Maurice Blanchot har med största omsorg följt Paulhans undersökningar och i flera utmärkta essayer i de två samlingarna ”Faux Pas” och ”La Part du Feu” (Gallimard) skildrar han de resultat eller rättare sagt det ”mysterium” Paulhan har kommit fram till. Blanchot är emellertid böjd att föra resonemanget till ett annat, man skulle kunna säga metafysiskt plan, som när han på tal om för- BRUCE PARAIN hållandet mellan ord och tanke säger att ”i poesin existerar förhållandet mellan de två termerna före dessa, termerna (dvs. ord och tanke) finns inte annat än i detta förhållande till varandra ... Med andra ord: i poesin finns endast den spänning som råder mellan ord och tanke, de är endast skenbart skilda åt och sedda i efterhand, ur det vanliga språkets synpunkt, vilket skapats utifrån dikten.” Enligt Blanchot består den ”skandal” som vidlåder ekvivalensen mellan ord och tanke i själva det sätt vi vanligen bedriver vår analys på. Det är den ”logiska” analysen som skapar ett mysterium utav ett naturligt faktum. Sedd ur denna synpunkt är surrealisternas automatiska skrift ett typiskt utslag av liv. I stället för att bryta sönder språket och förnedra det, upphöjde de det mer än någonsin — orden blev fria och samtidigt, som Blanchot säger ”blev ordet och min frihet ett och detsamma”. Ord och idé hängde oupplösligen samman. För Blanchot, som flitigt åberopar Mallarméy 281