C. G. BJURSTRÖM Hölderlin och Hegel likaväl som surrealismens husgudar Lautréamont och Sade, finns det två språk, det ena är det vanliga språket som vi använder oss av dagligen, det andra är det ”väsentliga” språket — dvs. poesin. Inom det vanliga språket betecknar ordet inte det individuella utan det allmänna, det är en abstraktion som upphäver tingens materiella existens —■ något som de flesta författare reagerat mot för att åter söka binda samman ord och föremål och åter söka komma fram till det unika som ordets universella karaktär utplånat. Och det abstrakta begreppet ersättes också av en annan, mera obestämd men mera genomträngande verklighet som utgår från ordens makt att mana fram tingen. I det vanliga språket ”släpper orden igenom” föremålen och försvinner så snart de uttalats. Det ”väsentliga” språket söker däremot att bevara det tomrum, den abstraktion som orden skapat och söker därför att utnyttja själva ordens materiella, fysiska egenskaper: klang, rytm etc. drar till sig uppmärksamheten. Bilderna hjälper Mallarmé att åstadkomma ett alltmer flyende språk, som utplånar den tillfälliga verkligheten för att transponera den. Språkets negering frestar diktaren att negera även språket och att utmynna i tystnaden som kanske, menar Mallarmé, inte är annat än ett visst ordarrangemang. Här söker Mallarmé, enligt Blanchot, att driva abstraktionen ännu längre genom att utse Boken, och inte, som Valéry, Sången, till den verkliga slutpunkten, där den typografiska uppställningen ger rörelse och accent. Härigenom skulle man nå fram, inte till ”en mikrokosmos som omfattar allt, men till detta allts tomrum, dess frånsida, dess förverkligade frånvaro, dvs. förmågan att uttrycka allt, och således en förmåga som i sin tur är undandragen allt och uttryckt av ingenting”. Till dessa hos Mallarmé hämtade distinktioner återkommer Blanchot ständigt i en sorts ihärdig nihilism (vilken ju som all nihilism förutsätter gränslösa förhoppningar). Tomrummet, tystnaden bortom orden utövar en oemotståndlig dragning, som det förlorade paradiset (Le paradoxe d’Aytré i ”La Part du Feu”). Enligt Blanchot är det den som ”ingenting har att säga” som blir författare. ”Det är tack vare alla de ädla och sällsynta tankar han tänker, överflödet av lyckade bilder, strömmen av litterära skönhetsvärden han har goda utsikter att nå den tomhet som i hans konst kommer att bli svaret på den ångest som fyller hans liv” (De 1’angoisse au langage i ”Faux Pas”; övers, i Prisma (2/1948). Språket är inte längre hos Blanchot (och hos Mallarmé) ”ett uttryckssätt, en nyttig och bekväm mellanhand för den som vill begripa och bli förstådd, utan en förvandlings- och skapelsekraft som snarare är till för att skapa gåtor än för att lösa dem”. I den sista essayn i ”La Part du feu”, under rubriken ”La littérature et le droit å la mort”, sammanfattar Blanchot sitt program eller rättare sagt sin ytterst svårföljbara strävan. Orden gör oss till herrar över tingen, säger han, till den grad att de primitiva folkslagen med lika stor fruktan handskas med orden som med tingen. Men samtidigt utplånar ordet föremålet. Blanchot citerar Hegel: ”Den första handling genom vilken Adam gjorde sig till herre över djuren bestod i att ge dem ett namn, dvs. att han förintade dem i deras existens (i deras egenskap av existerande).” Realiteten blev idé. Här drar Blanchot plötsligt en slutsats som synes något hastig i det han av idén gör en realitet: ”Visserligen dödar mina ord ingen, men när jag säger 'denna kvinna’ är den verkliga döden förebådad och redan närvarande i mina ord.” Att nämna sig själv vid namn blir alltså fortfarande enligt Blanchot ”att sjunga sin egen dödssång”. Det vanliga språket nöjer sig med att konstatera att det existerande ersatts med sin essens i och med benämningen och att det därigenom uppnått en visshet och en varaktighet som, när allt kommer omkring, betyder ett framsteg. Det litterära språket kan emellertid inte stanna härvid. Dels söker det i tingen ”deras mening, deras frånvaro”, dels iakttar det att tingets icke-existens blivit ett ord, dvs. en realitet som upplöses i sin tur i bilderna etc. I och med att 282