ORDMAGI OCH TYSTNADSMYST I K ordet uttalas är det något som försvinner, men även om litteraturen söker att ytterligare fördjupa denna frånvaro, kan den inte låta bli att undra över ”det som försvann” och söka efter det som var före ordet. Tack vare ordens materialitet finns det kanske en möjlighet att nå fram till denna ”existens”. Och här, säger Blanchot, ”verkar ordet, inte som en ideell kraft utan som en dunkel makt, som en besvärjelse som betvingar tingen, och gör dem verkligen närvarande utanför sig själva. Ordet är en del, som knappt lösgjorts från den underjordiska miljön: inte längre ett namn, men ett ögonblick i den universella anonymiteten.” Blanchots argumentering utmynnar i en ren trosbekännelse: ”Litteraturen behöver inte längre författaren: den är inte längre inspirationen som arbetar, negeringen som bejakar sig själv, idealet som ingår i världen som det absoluta perspektivet över världens helhet. Den är inte bortom världen, den är inte heller världen; den är tingens närvaro innan världen fanns till, deras fortblivande efter det världen försvunnit.” Den frånvaro som orden framkallar är enligt Blanchot’s formulering ”det liv som uppbär döden och som förblir i den”. Negeringen, friheten som befriar existensen från sig själv verkar i två riktningar: dels leder den till klarhet och sanning, dels slår den om åt andra hållet: ”meningen är inte längre begripandets under utan sänder oss till dödens förintelse, det fattbara väsendet betyder blott vägran att existera och den absoluta strävan efter sanning förvandlas i oförmåga att verkligen handla”. Detta försök till redogörelse har närmast blivit en samling av citat, men även detta torde vara i Blanchot’s linje eftersom hans essayer knappast kan sägas höra hemma i det ”vanliga” språket där en och samma sak approximativt kan sägas på flera olika sätt. Snarare hör hans verk hemma i poesin, den poesi som handlar om poesins väsen och som därför blir omöjlig att skilja från orden, som uttrycker den eller rättare sagt är ett med den. Det är svårfattbart just därför att var och ens försök att uttrycka hans tankegång på sitt eget sätt är dömt att misslyckas. Den till synes enkla vantrivseln med orden som denna artikel utgick ifrån, har fört oss betydligt längre än till en diskussion om vokabulär eller grammatik, men redan i Queneaus krav på ett fysiskt, plastiskt språk ligger redan längtan efter det materiella ordet som skärm mot det konkreta särfallet och strävan efter den fördjupning av ordets fördolda makt som Blanchot i sin patetiska trosbekännelse åberopade, som ett sista försök att vinna säkerhet i den allmänna tvetydighet som Paulhan redan fann i sambandet ord och tanke och som han förde vidare till tankens förhållande till sig sj älv och som vi alla finner i den mystiska förbindelsen mellan kropp och själ. Att det inte bara är dessa kritiker — som j u också i grund och botten är diktare — som är besatta av ordens problem bevisas av den ”ordens frihetsförklaring” som nyss antyddes på tal om surrealisterna, av Ponge’s tålmodiga strävan att fånga in verkligheten i orden, av Lettrismens fåfänga försök att avskaffa dem och klara sig utan, för att bara nämna några exempel. Gaetan Picon avslutar sin ”Panorama de la nouvelle littérature frangaise” (Gal-limard) med att konstatera att den kris som litteraturen för närvarande genomgår och som enligt honom tog sin början med romantiken, finns det endast två lösningar: antingen att helt kasta loss och avstå från litteraturen för att ”engagera sig”, och befria tingen från orden, eller att avstå från att som romantikerna söka erövra ”övernaturliga krafter” genom en sorts magiskt utnyttjande av språket för att åter sluta förbund med orden, vilket dock inte betyder en omöjlig återgång till klassicismen. Därför kan Blanchots trosbekännelse, som verkar vara romantikens yttersta punkt, kanske lägga grunden till en ny litteratur som måhända inte skulle ta skada av litet av den naivitet som Paulhan rekommenderar indirekt, utan att själv riktigt kunna anlägga den. 283