BREV FRÅN NEW YORK sarna och författarna en stor otjänst genom att utan urskiljning presentera alldeles för många illa skrivna romaner om individer som inte har någonting att säga. Å andra sidan har man lanserat många teorier om det medelmåttiga i dagens skönlitteratur och dess ensidiga bild av livet i Amerika. Man hävdade att författarna i alltför hög grad koncentrerar sig på ”skuggsidorna och avgrundsdjupen”, att de inte kan nå ”en positiv plattform att se världen från”. I sin bok ”After the Lost Generation” (McGraw Hill) — en stimulerande analys av de senaste årens amerikanska romankonst, fast i någon mån bemängd med förhastade slutsatser — anger John W. Ald-ridge ett annat dilemma som möter den unge författaren: ”problemet att på ett dramatiskt, meningsfullt sätt bringa reda i erfarenheterna från en tid utan värden”. Andra som analyserat kvalitetssänkningen ville delvis skylla på författarnas ständiga ekonomiska osäkerhet, deras svårigheter att förtjäna ett någorlunda hyggligt levebröd enbart genom litterärt arbete. Eftersom huvuddelen av alla amerikanska författare förtjänar mindre än tre tusen dollars om året har de avgjort ekonomiska bekymmer, vilka kanske avspeglas i vad de skriver och gör en del mer begåvade skribenter till ett lätt byte för de stora honoraren i Hollywood, hos radion och TV-bolagen och de yteleganta tidskrifterna. ”De flesta horor hittar i regel sin kallelse” anmärkte Ernest Hemingway lugnt, med en något annan syn på detta problem. Man hörde bland dessa röster endast en som präglades av oberört lugn och bestämt tog avstånd från alla dessa pessimistiska spekulationer. Rösten som tillhörde en av landets främsta förläggare fastslog med nästan väl stor belåtenhet att det inte finns något fel på bokmarknaden som inte kan botas av ett par bestsellers. Och det affärsmässiga resultatet av höstsäsongen motsvarade av allt att döma denna förutsägelse. På hyllorna kom trehundra titlar mer än 1950, nästan lika många som under det absoluta rekordåret 1940. Femton böcker (mot tio året innan) gick i mer än 100000 exemplar i vanliga upplagor och två romaner, ”From Here to Etemity” av James Jones och ”The Caine Mutiny” av Herman Wouk (jag skrev om dem i BLM:s sommarnummer förra året), passerade hela den ledande facklitteraturen. Allt som allt gjorde slutspurten 1951 till ett bra år för bokaffärer och mollklangema vid midsommar gick över i en någorlunda munter dur fram emot jul. Få lovande författare debuterade förra året, ingen betydande lyrik visade sig, böcker med gott humör saknades totalt. Men det fanns nog av skickligt hantverk som väckte läsarnas intresse, förtjusning och även påtagliga begeist-ring. I ”Melville Goodwin, U.S.A.”, utgiven av Little, Brown, dissekerade John P. Marquand med lätt hand en soldatsjäl. På 596 tättryckta sidor noterade han en enorm mängd smådrag i den andliga och yrkesmässiga staturen hos en general i Förenta Staternas armé, från hans alldagliga ungdom i en amerikansk små-stadshåla till den dag fyrtio år senare då han når plötslig ryktbarhet tack vare ett intermezzo med en rysk patrull på en gata i det ockuperade Berlin. Det råder inget tvivel om att författaren hyser åtskillig respekt för sin hjältes yrkesskicklighet, ser med obegränsad tolerans på hans omättliga aptit på krig och betraktar Melville Goodwins enkelbottnade inställning till livet utanför militära råmärken med road välvilja. På något vis blir man aldrig av med känslan att Marquand, som själv deltog i bägge världskrigen, på kritiska punkter i sin berättelse flyger upp i givakt som en väldiscipline-rad subaltern, hypnotiserad av strålglansen från de två stjärnorna på generalens uniform. Författaren anstränger sig i en önskan att göra sin hjälte mänsklig — anstränger sig t. o. m. för mycket även för den tåligaste läsare och ändå kan man på slutet undra hur generalen verkligen såg ut inuti, hur hans yrkes-förtjänster yttrade sig och hur han egentligen bar sig åt för att charmera och dominera sin omgivning. Men Marquand demonstrerar än en gång mycket övertygande sin gudagåva 285