BREV FRÅN NEW YORK Den berättar, inte över sig uppfinningsrikt, om hur tre kvinnor och fem män av en slump träffas när de under några timmar finner en fristad undan en rasande snöstorm på ett lantligt värdshus, beläget i O’Haras speciella del av Pennsylvania. Det är en av dessa ganska ordinära situationer där plötsligt intimitet och plötsliga gräl springer upp mellan främlingar i en stund av nervös anspänning. OTIara behandlar denna lilla episod i hemingwaysk anda men den präglas också av hans egen speciella lugna förtvivlan och omotiverade våldsamhet, här något mildrad av ett större mått vänlighet än i några av författarens tidigare böcker. Med alla sina bitande iakttagelser och sin livliga vardagsdialog borde ”The Farmers Hotel” kunna bli en intressant pjäs. En angenäm överraskning utgör Truman Capotes andra roman ”The Grass Harp” (Random House). Hans stil har blivit mera lysande och är nu praktiskt taget fri från det sökta och preciösa och hans jämförelsevis idylliska ämnessfär fordrar knappast några ansträngande spekulationer om den symboliska innebörden. Allt är ganska rakt på sak i den sundare drömvärld som Capotes egenartade fantasi skapat. Denna lilla roman är mindre trolsk än ”Andra röster, andra rum”, men mera njutbar som ett exempel på en sagostil, besläktad med Saroyans. Ingen debutroman i höstas mottogs med mera applåder än ”The Catcher in the Rye” av J. D. Saljnger (Little, Brown). På ett ungdomligt språk berättar den i jagform om en sextonårings ryckiga sätt att vara och känna under några kritiska dagar. Berättelsen skildrar till en början hans sista timmar i en exklusiv skola som i likhet med flera andra avpolletterat honom för hans klena studieresultat och återger i fortsättningen hur han håller sig undan från familjen, hur han fåfängt försöker undkomma sig själv i omintetgjorda utsvävningsexperiment. Ensamhet, förödmjukelse, förlamande hopplöshet för honom till självmordets rand men inte över den och romanen slutar med en antiklimax på en hoppfull ton. Som psykologisk studie över uppväxtåren har skildringarna i denna berättelse sitt värde endast genom det tämligen ovanliga fall det relaterar. Mindre gynnade ungdomar kunde ledas att ägna ett hånfullt flin åt den jämnårige hjältens poserande rådlöshet och gnäll i en krånglig värld som inte sträcker sig till att servera en bekväm lösning av hans uppväxtbekymmer på samma silverbricka som annars så frikostigt sörjer för alla hans materiella behov. Men boken är ett imponerande realistiskt virtuosnummer. Man kan tycka att den unge mannen är betydligt ledsammare än författaren skulle vilj a gå med på, man kan tycka illa om hjältens neurotiska påhitt men inte desto mindre framställs han trovärdigt. Det kan emellertid inte råda något tvivel om att det är en verkligt lovande författare som debuterar med ”Lie Down in Darkness” (Bobbs-Merrill). William Styrons långa berättelse om en välbärgad sydstatsfamilj s förfall, hemsökelse och undergång förmedlar avgjorda ekon från Faulkner, Thomas Wolfe och Joyce men denne tjugofemårige författare visar att han har tillräckligt av stoff, talang och teknisk färdighet som är hans egna för att utlova ovanliga böcker i framtiden. Hans första roman är fortfarande alltför utbroderad och innehåller för många fyrverkerier som kan blixtra till på ett lysande sätt men inte ger någon värme; hans återblickar inuti återblickarna, hans hopp fram och tillbaka i rummet och tiden präglas av gott balanssinne men tvivelaktig raison d’etre och rätt många av-hans bländande avsnitt gör sig inte särdeles väl vid andra läsningen. Men denne unge man kan skriva på ett spännande sätt med en rikedom på detaljer och kunskaper som skulle ge ökad glans åt vilken förstklassig yrkesman som helst även om han vore dubbelt så gammal som Styron. Det enda stora namnet på listan över tidiga vårböcker 1952 är Erich Maria Remarque; han ger ut sin sjätte roman, ”Spark of Life” (Appleton-Century). Många av de tusentals 287