KURT BERNHEIM allierade infanterister som under kriget råkade komma nära de stinkande varhärdarna runtom i Tyskland kommer genom Remarques roman att plågsamt erinras om den hj ärtslitande lukten av svett kött som svävade över dessa koncentrationsläger, om helvetesvisionerna av halvbrända kroppar och av de få uthungrade varelser som mirakulöst överlevt sina plågoandars sista desperata försök att utplåna dem med brinnande bensin, kulsprutor och elektriska staket. Vad man då såg var t. o.m. hemskare än de uppdiktade scenerna i Remarques bild av ett koncentrationslägers sista veckor våren 1945. Remarque intresserar sig mera för gruppen än för individerna och försöker komma underfund med vilken ”spark of life”, vilken livsgnista, som höll dessa trasiga kroppar vid liv och höll motståndskraftens låga brinnande. Detta har man försökt förut, med mindre långt driven förenkling som resultat. Det verkar som om Remarque inte till fullo kunde nyskapa i fantasin det som han inte upplevt själv och all hans vidsträckta forskning tycks inte ha kunnat komma över detta handikap. Därför har romanen sina största förtjänster som reportagemässigt vittnesmål och som ett modigt försök att gå mot ögonblickets populära åsiktsströmmar. I en tid när odjuren ur S. S. slipper ur fängelset på grund av ”gott uppförande” är det åtminstone roligt att Remarques kraftfulla påminnelse i hög grad blir läst och diskuterad. 288