TEATERKRÖNIKA av EBBE LINDE ”Antonius och Cleopatra” Vid Festival of Britain i fjol hittade man på att lancera ett dubbelskådespel, som sedermera också visades för New York: Shaws ”Cæsar och Cleopatra” och Shakespeares ”Antonius och Cleopatra” varannan kväll, med Vivien Leigh och Laurence Olivier i titelrollerna. Det gav tillfälle till virtuos variation för finsma-kare och till den av Shaw åstundade jämförelsen mellan Englands båda största succès-dramatiker genom tiderna. Så stor konformitet som världens teatrar nu för tiden har — repertoaren hänger ihop som ler och långhalm — så förundrar det inte att finna de båda skådespelen på spellistan litet varstans under följande år, fast sammanställningen bortfallit och de ges var för sig. Oslo och Köpenhamn har sålunda denna säsong haft nypremiärer på Shaws pjäs, Stockholm har hållit sig till Shakespeares (Dramaten 7 mars). Sist denna berömda tragedi gavs i Sverige var på Konserthusteatern, på hösten 1926 i Per Lindbergs regi och med Carl Ström och Harriet Bosse i huvudrollerna. Jag var tyvärr inte med bland åskådarna då, men Grünewalds dekor och namn borgar för något praktfullt, och de gamla recensionerna och bilderna bestyrker gissningen. Tydligen hade man den gången gjort som det brukat göras alltsedan romantiken, lagt huvudvikten på skildringen av det berömda kärleksparet och skjutit undan och skurit ned de politiska stämplingarna mellan triumvirerna, uppseglingen av kampen mellan öst och väst i romarriket, vilket utgör andra halvan av Shakespeares krönikepjäs. Olof Molander har förfarit tvärtom. Han kan ha haft två goda skäl, förutom det allestädes närvarande att vilja vända allt annorlunda. För det första drar världsläget nu ihop sig på samma sätt igen, det är ett apropå, och Shaw har i sin essä ”Better than Shakespeare?” grundligt sprutat hån över tendensen att gräva ner intresset i en liten individuell kärleks historia när världens öde spelar upp sitt mycket större drama. För det andra var det rimligtvis Inga Tidblad, som skulle göra Cleopatra. Hon har ju närmre väg till den ränk-smidande drottningen med det tragiska fallet på eget grepp än till lustans blossande förgänglighet. En annan Molanders huvudomsorg har varit att låta det gå undan. Han har haft tråkiga erfarenheter med Dramatens gamla sävliga vridscen, så strök han den. Reste i stället upp en central tvåvåningspaviljong som kunde föreställa tempel i Rom eller grav i Egypten alltefter förhållandena, supplerade med ljusbilder på rundhorisonten och lät skådespelarna störta ut och in nära nog som i Sjöbergs ”Amorina”. Det lyckades. Här fanns i sanning ingen död punkt, intet att anmärka på framförandets fermitet; snarare då på att omsorgen om farten hade lett till mindre omsorg om de lyriska partier som behöver stillhet och Ij usavtoning, t. ex. Antonius’ monolog om molnen och ödet. Det är ju i växlingen mellan jagande skyar och blå kvällsrymd som Shakespearerytmen bland annat ligger. Det som nu imponerade mest var de stora upprörda figurscenerna, framför allt dryckeslaget ombord på Pompejus’ skepp, där Jarl Kulle var en präktig Pompejus, Erik Strandmark en bister pirat och Olof Bergström en klok och beräknande Octavius. Eller scenerna mellan Cleopatra och hennes hovdamer, kelsjuka katter i blått och rött hår, med spåmän och eunucker däromkring. Relativt sämre gick det med Cleopatras sinnlighet, det var ju väntat, och än mindre övertygade Antonius om sin omordade mänskliga storhet. Där måste det ha knutit sig på något sätt för Holger Löwenadler. Litet skuld hade väl regin och Shakespeare själv. Det bor en pekoralist vägg i vägg med varje geni, också i fallet Shakespeare, men det är sällan man möter honom i trappuppgången. Här gör man det i alla fall, efter slaget vid Actium där Antonius kommer in och ropar: ”0 feghet, feghet!” och inte kan begripa att inte Cleopatra kan begripa att 4 BLM 1952 IV 289