TEATERKRÖNIKA Inga Tidblad och Olof Bergström som Cleopatra och Octavius i ”Antonius och Cleopatra” han var tvungen att göra som hon, d. v. s. fly med skeppen när hon hade flytt före. Det är skolpojksuppfattning om fältherrar och hur slag avgörs, såsom Shaw inte varit sen att utpeka. Och lite extra löje breds ju över anförare för arméer på hundratusen man, när de ska störta före sina fåtaliga bussar med lyftat svärd, som de vore vicekorpraler och det vore fråga om Ex 2, eller högst kravaller i Berzelii park. Såsom regin här mot slutet lät dem göra. Fler rätt onödiga bockar kunde sättas medan rödpennan är framme, såsom där romarna går runt Cleopatras lik och under livlig konversation söker lista ut vad hon kunde ha dött av, medan den avlidna hela tiden håller ormen vid sitt bröst, fullt synlig till och med från andra raden. Men låt oss hellre beundra Shakespeares vidunderliga fräckhet att fälla in en komisk entré som avbrott mitt i den sublima dödsscenen och lyckas med tricket; eller stanna inför de sköna bevingade orden som ännu veckor efter åskådandet ringer i örat: Nu är jag eld och luft. De andra elementen ger jag tillbaka ... Montherlant f. f. g. Ännu två stora paradspektakel har tillhört månaden, Shakespeares ”Othello” i Malmö med Nils Fritz i titelrollen och Georg Årlin som Jago, och Henry de Montherlants pseudo-klassiska ”Den döda drottningen” (”La Reine morte”) i Göteborg, 21 mars. Här skall endast stannas inför det senare evenemanget. ”Den döda drottningen” är en av Frankrikes största dramatiska succèser under detta århundrade. Pjäsen lanserades av Comédie Frangaise år 1942, mitt under ockupationen, då Montherlant var eller ansågs för kollabora-tionist. Som nietzschean och heroisk kvinno-föraktare hade han lätt för att beundra Hitler; han hade med inlevelse, nästan vällust analyserat kollaborationistisk mentalitet i sin roman ”Les Solstices de Juin”; å andra sidan började han snart spruta hat och förakt över den gamla halmdockan Pétain med sina kej-saraspirationer, men då hade pjäsen redan genomlevt sin första séjour. Den har sedan upptagits av den franska nationalscenen i fyra repriser efter befrielsen, senast i maj 1951, och varje gång med stor publikresonans. Inget modernt teaterstycke är så väl känt i gymnasierna, så ofta spelat av ambitiösa provins-ensembler. Tryckt har det sålts i 95 000 ex., vilket är mycket mer än någon av Anouilhs samlingar. Uppenbarligen är det ett teaterverk som man inte kan gå förbi om man vill förstå (konservativ) fransk mentalitet. Sedan är ju frågan om man kan sympatisera med det. Grant är det, inte i trasgrann mening, utan stramt, stolt, mäktigt välvt, med kontraster mellan en sorts kallglödande pas-sionsengagemang och isig negation. Det har nära till idéernas luft, till människoförakt, tvivel, gest och oration. Det har bara så förtvivlat långt till vanlig mänsklighet och vardags-värme. Och det stöter oss stela, kalla nordbor, liksom det fascinerar de varma, livliga fransmännen. Egendomligt. Fabeln är portugisisk, eller spansk om man så vill, närmast lånad från ett skådespel av Luiz Veléz de Guevera någon gång i spanska litteraturens barndom (men historien lär också finnas hos bl. a. Camoens). Kung Ferrante den store av Portugal ämnar gifta bort sin son Don Pedro med infantinnan av Navarra för att i framtiden de förenade rikena skall kunna ”hålla Castilien i ett järngrepp”. Men Don Pedro har i hemlighet låtit viga sig vid en hovdam av halvbörd, dona Inès de Castro. Påven har spanska sympatier och man kan inte hoppas på äktenskapets upplösning. Den förbittrade kungen kastar Pedro i häkte men bevarar Inès i sin närhet, sliten mellan olika motiv. Först när det står klart att hon skall 290