TEATERKRÖNIKA nedkomma låter han döda henne. Monther-lant, hur tjurfäktarspansk han än älskar att känna sig, är nog fransysk trots allt att bespara oss den ursprungliga gruvliga sluteffekten, att Pedro hemligen bevarar sin älskades lik intill kungens död och placerar det på tronen vid sin sida när han kröns, trogen löftet att göra Inès till sin drottning. I stället får kungen sjunka ihop slagdrabbad omedelbart efter sina mordiska order och hovfolket överger hans döda kropp för att flockas kring den inburna Inès. ”Mina herrar, drottningen är död”, kommer slutrepliken från Don Pedro genom stillheten. Det är stor teater. Är det mer? Diskussionen både här hemma och utomlands har gått hög om varför Ferrante låter döda Inès egentligen. Statsnyttan — att slippa en bastard i tronföljden — syns för klen, och Montherlant betonar uttryckligen att handlingen ur den synpunkten var fåvitsk. Kärlek och svartsjuka på Pedros barn, som nog är spanskt motiv, kommer inte alls på fråga i det franska verket. Så låga lidelser är kungen höjd över. ”Varför dödar jag henne?” säger kungen. ”Antagligen finns det ett skäl, men jag kan inte reda ut det.” — Författarens egen intellektuella ovisshet, svarar en, och att den får komma till uttryck minskar verkets plastiska klarhet, men bringar det oss mänskligt närmare. Bara åthävor och falsk mystifikation, svarar en annan, och den avslöjar bättre än det mesta det pseudo-sublima i hela det uppblåsta skådespelet. Simone de Beauvoir har i sin bok ”Le deuxième Sexe” ett kapitel där hon ansluter sig till den ståndpunkten. ”Skälet är bara att den självhärliga solen skall triumfera över jordens vardaglighet”, säger hon. — ”Men den principen innebär inget ändamål, den kräver förstörelse rätt och slätt.” Och hon tilllägger att det är en moralisk skevhet i detta: ”Den vardagligaste lilla butiksflickemoral är äktare än myten om intigheten, för den har sina rötter i liv och verklighet... Vi kan lätt föreställa oss Inès de Castro i Buchenwald och kungen på väg till tyska ambassaden för politiska överläggningar.” Men trots allt ligger det nog litet intrikatare till för Montherlant, och de Beauvoir ger själv nyckeln till ett djupare förstående när hon på annan plats i samma kapitel analyserar Montherlants allmänna inställning till kvinnan och den djupa fientlighet hon inger honom, som älskarinna med mani på lycka (”Det är tyvärr så att en man inte kan gå rak arm i arm med en kvinna”), men framför allt som mor. ”Moderns brott är att önska sonen för alltid bevarad inom skötets mörker: hon stympar honom för att monopolisera honom, vingklipper honom för att alltid hålla honom hos sig och hindra hans flykt mot de höjder där hon aldrig kunde följa.” (”Les Célibataires.”) Det är när Inès givit uttryck åt sådana moderliga önskningar i ett utbrott av ömhet för sitt ofödda barn, som kungen ryggar, sjunker hop och stammar: ”Fruktansvärt!” Då föds dödsdomen. Göteborgsframförandet var strongt; Carl-Johan Ströms iberiska, fint antydande men ändå praktmättade dekor gjorde på mig starkare intryck än Roland Oudots i Paris, liksom jag tyckte Kolbjörn Knudsens kung, där han satt och sjönk ihop i sig själv, bragte oss mycket närmare en fin och komplicerad förståelse än Yonnels oroliga kringstövlande. (Men det kan bero på språket.) Scenerna mellan infantinnan och Inès brukar i Frankrike ges en lesbisk ton, som regissören Ekerot och Annika Tretow inte eftersträvat, och som väl inte heller är oeftergivlig. Stor och varm hängivenhet utvecklades av Gertrud Fridh som Inès. Den röstomläggning som hon har genomfört fungerade fint på premiären (på genrepet med vissa återfall). Riktigt hjärtevinnande kan en föreställning av detta stycke nog aldrig bli hos oss. Men det var intressant, och det var vackert. Argentinsk entré Den manliga protesten i mindre sublimerad, man frestas säga mindre tillkrånglad form, är också generalbasen i Enrique Suårez de Dezas enaktare ”Furierna”, som i översättning av Claes Hoogland med flera framfördes på Lilla Dramaten (23 mars). Så okänd som argentinsk teater är hos oss, så torde några notiser ha intresse. Jag tar mig friheten saxa några namn och data ur en artikel av Alfredo de la Guardia, som är sitt lands Agne Beijer, professor i teaterhistoria vid Dramatiska konservatoriet i Buenos Aires, essäist och kritiker. Den argentinska teaterns stora ingångsverk är tragedien ”Siripo” av Manuel José de La-varden, 1799, grekiskt och franskt rotad, men redan genomströmmad av romantikens ande, byggd på en kärlekshistoria mellan en indian och en conquistadors dotter, och det första verk som ställde indianen på scenen, tjugo år 291