BOKRECENSIONER får förutsättas vara bekant. Att ständigt med hela sin själ leva i skuggan av de kommande katastroferna må vara personligt imponerande (och förödande), men det lägger i och för sig inte en centimeter till en diktares växt. Ändå finns det ett tidsmedvetande som måste vara fruktbart. När den klassiska för-gänglighetstanken och den expansiva upplevelsen av förflutna tidsåldrar kombineras med den banala och livsfarliga ovisshet om egna generationers öden, som tillkommer oss alla spårvagnspassagerare och skogsavverkare, kan måhända ett perspektiv nås som ger oss större synfält med mindre dov beklämning och djupare lyskraft. Det vi lär oss av framtiden kommer alltid en dyster halvtimme för sent. Nuet kan inte göra oss mer än förvirrade eller förtvivlade. Det är det förflutna som gör oss förtrogna med livet. Kanske får vi ta risken att bli en smula främmande för nuet. Det halva främlingsskapet är inte så sällan det finaste av kunskapsorgan. Främling och därför förtrogen med allt. Ingen tillhörig och därför närvarande i oss alla. Likt en tjänare i ett uråldrigt, till hälften redan övervuxet slott: dessa underligt klädda och nästan osynliga män som visar oss omkring i de ekande salarna och vars röster till sist icke kan skiljas från de egyptiska urnornas röster. Vem skulle inte vilja pröva konsten att vara lik en sådan tjänare? En diktare är en person som visar oss livet, och Werner Aspenström är en diktare som gör det med finare intelligens och finare känslighet än många andra. Han berusar sig inte — och inte oss — med stilistiska konstgrepp, han är, anar man, för flärdfri för att riktigt kunna vara ostentativt originell, han excellerar inte i personliga rytmer ögonblickligen igenkännliga, men han Talar inträngande, övertygande, mörkt och suggestivt och ibland bittert lekfullt för att visa oss livet. Och ibland kan man inte skilja hans röst från de egyptiska urnornas röster. När han visar oss livet som ror sin båt genom mötande vågor ”förtvivlat och med barnsliga åror” ställer han frågan: Finns det inte sägner och minnesmärken och rykten om förgångna städer? Har du inte i ditt rum urnor och solfjädrar och mynt med en främmande prägel? Gäller inte dessa tecken? Du vet inte säkert. Nej, säkert kan man ingenting veta. Men som ett ljus som ändå har funnits och som ändå alltid kan finnas gäller ändå dessa tecken, dessa urnor och solfjädrar ur det förgångna. Och även om kunskapen om den gång i tidernas morgon, då de stora städerna levde trygga, inneslutna inom sina murar, och ”hästarna stodo drömmande under träden”, är en ur dokumentarisk synpunkt tvivelaktig kunskap är den ändå sann som bild, som essens och som inlevelse. Werner Aspenström hör inte till dem som tror att de vilda djuren låter tämja sig av flöjter, men man kan förstå hans sympati för Henri Rousseau som trodde det eller ville tro det. Det naivistiska sättet att se och drömmen om det arkaiska är möjliga endast hos den som är välsignad med en ursprunglig begränsning av utvald art eller hos den som är djupt medveten om människans dyraste förluster. Om en sådan förlust handlar det poem som kallas ”För oss skall havet aldrig uppenbaras” — nämligen havet i en djupare mening som en paradoxal symbol för lycka ”utan lystnad, utan smärta”. ”Själv såg jag aldrig detta hav” slutar poeten, men det är just det han har gjort. Och därför kan han låta många tecken gälla, om vilka de flesta ingenting vet. Och fast hans bok, detta fint komponerade, artistiskt suggestiva och paradoxalt visa verk, slutar i svartröd moll med förebud om röken från brinnande städer och hånfullt betraktande speglar, så är det ändå när vågen brister mot havets strand ”en trösterik sång” som döljer sig där. ”Lyssnande vet du, fastän orden sviker”, heter det om diktaren vid stranden. När Werner Aspenström visar oss livet i så olika arkaiska plan som i ”Målaren Rousseaus avfärd från livet” eller i ”Syskon” — ”till dem vi utstött och kallar sinnessjuka” — sviker inte ett ord. Lyssnande vet han. Åke Janzon FÖRFLUTNAS ÅTERKOMST Carl Magnus von Seth: Förflutnas återkomst. Bonniers 1952. 5: 75. Ingegerd Granlund: Tvivelhundra skog. LT:s förlag 1951. 6: 75. Carl Magnus von Seth torde vara en av de få poeter som kan komma på idén att skriva en dikt om päron. Han gör det säkert inte för det ätligt skönas skull — det visar sig inte att 299