BOKRECENSIONER han vet speciellt mycket om päron — han gör det bara därför att det behagar honom och kanske också för att han anar att det inte nämnvärt behagar någon annan. Utan att inlägga någon vettig allegorisk innebörd (vilket torde vara svårt) i diktens lekfullt tänkta handelsavtal och varuutbyte är det lätt att åtminstone finna slutet roligt: — i Pangani går fyrtiofem poeter med onda magar, tretton överlever och väntar last från Simrishamn med svenska päron. Att von Seth alltjämt är samme charmerande och egensinnige poet, som när han debuterade, kan man också konstatera i den situationsbild han ger av ett nattligt avbrott i ett snälltågs framfart. Alla kupéns blandade intryck är sammanställda med fantasi, precision och förtjusning — åskådligheten kunde inte vara mera koncentrerad. Och så är dikten slut med en litet vanmäktig reflexion som inte har diktens skärpa. Med mindre precision och större känslighet presenteras en gammal kvinna som sitter i gräset och reflekterar över Albert och Gustaf — det var Gustaf hon ville ha men hon tog Albert. Ingen efter Fröding skulle väl våga (eller orka) skriva en sådan dikt, men Carl Magnus von Seth har praktiskt taget lyckats på sitt eget sätt. Men det är inte dessa lustiga eller melankoliska bilder ur livet — inte heller den litet tomma sviten ”Korrespondenser” — som är tyngdpunkten i ”Förflutnas återkomst”. Det är snarare den både mjuka och intensiva meditation över ansvar och medvetenhet i bävan inför oskuld och omedvetenhet som heter ”Vilar i din hand”, den beska men balanserade betraktelsen över människans väsen i ”Ecce Homo” eller de vackra och expressiva dikterna ”Svaret” och ”En annan tystnad”, som får diktsamlingen att vila längre i handen än poetens tidigare. Här undanskyms all påtaglig ojämnhet, alla mindre kristallklara intentioner, alla frestelser att lätt låta sig nöj a, av en rent elementär poetisk sensibilitet vars naturliga styrka och finess man inte kan bestrida. Vad man inte kan bestrida hos Ingegerd Granlund är hennes eminenta förmåga att handskas med rim och rytm. Hon skriver vers som själva Pallas Athene — och till henne: Dig, Pallas, ropar jag. Stryk sakta över min panna med olivens vita blom och giv mig av dess frukt, ty jag behöver all deras beska i min ynkedom. Så kraftfullt har väl ingen svensk skald efter Karlfeldt vågat åkalla sina gudar. Och något prov på ynkedom är inte heller diktsamlingen ”Tvivelhundra skog”. Med en fascinerande brutalitet kan skaldinnan tillropa en antagonist (sitt eget sämre jag eller något ännu sämre?) en kamplysten maning: ”Men vem av oss tål två tum stål av sanningens blottade kniv?” Nå, för att säga sanningen (om man tror sig känna den) behöver inte Ingegerd Granlund skämmas för sina dikter. Större delen av poemerna i hennes bok behandlar det svåra temat toi et moi, och om de inte har Géraldys fyndighet och psykologiska poänger, så har de inte heller hans elegant kyliga ytlighet. Originell i ordval, bildspråk eller rytmik är inte Ingegerd Granlund, men hennes kärleksdikter är både sobra och innerliga, de gör ett starkt personligt intryck, åtminstone i den meningen att de ger intrycket av en stark personlighet. Man läser gärna dessa många och fina variationer som sällan har vank eller lyte, som nästan alltid är lätt och naturligt artikulerade, läser dem utan att nämnvärt skakas eller rysa. Någon estetisk rysning — i någon av ordens betydelser — föranleder egentligen heller inte de klassiskt hamrade stroferna till mytiska personligheters ära och åkallan. Om dikten till Pallas i viss mån är ett undantag i negativ mening genom sitt föga melodiska anslag, har i gengäld dikterna till Artemis, Daphne och Psyke rätt glansfulla poetiska kvaliteter. Överväldigad av skaldinnans obestridliga talang har förlagsreklamen råkat göra henne en himmelsskriande orättvisa genom att undra om inte händelsevis titeldikten ”Tvivelhundra skog” är ”en av de intensivaste och vackraste dikterna som skrivits på svenskt språk”. Det är den inte. Så här lyder dess första strof: Jag gick en afton ensam genom Tvivelhundra skog. Då kom en duva flygande och jag vart glad och log. Kom hit, min vita duva, som kuttrar på din kvist mens det ringer för en själ bort i Bjurö! Dikten är alltså som synes en mycket välgjord folkviseparafras — i en genre som med stor brio odlades redan av Olof von Dalin. Aldrig förgäter man den pepparn! Åke Janzon 300