BOKRECENSIONER FYRTIOTALET I FRIKYRKLIG BELYSNING Ann-Marie Deverth: Väg i dimmor. Gummessons 1951. 6:50. När Elisabeth Tykesson nyligen gjorde sin översikt över de frikyrkliga författarna här i landet, nämnde hon pseudonymen Ann-Marie Deverth som en av de intressantare och mera läsbara i den församlingen. ”Väg i dimmor” bekräftar intrycket att detta är en författarinna som har något att säga utöver de uppbyggliga schablonerna. Inte överväldigande mycket, men dock något. Hennes sista bok är ett försök att ställa upp den s. k. fyrtiotalismen (vilken författarinnan skildrar som något betydligt mera homogent och entydigt än den är) mot den kristna trons trots allt. Man kan inte säga att det pejlas några djup i boken, och det går litet barnsligt och valhänt till att rita personerna, men det görs åtminstone ärligt och utan pretentioner på mera insikt än författarinnan har. Man blir rätt förskräckt i början, när man får läsa en gymnasial utredning om ”livsidé-ernas kris — — — den sviktande tron på mänskligheten, på kulturen som sådan” och ett par rader längre ner om ”fyrtiotalismen, dess idé som sådan”; men som väl är går inte boken i den stilen hela vägen. När man kommer till hj ältinnans religiösa kris, hennes möte med ”det nakna bibelordet”, märker man att författarinnan vet mer vad hon talar om än när hon behandlar fyrtiotalismen som sådan, och även om hennes ord inte har någon poetisk kraft som svingar sig på läsaren, har de i alla fall en viss faktisk tyngd som man får respekt för. Det är en i viss mån extatisk upplevelse Ann-Marie Deverth skildrar, men hon gör det inte i ett extatiskt språk utan ett sakligt, där den kritiserande delen av hjältinnans själsliv också får vara med på sin plats. Man får hålla författarinnan räkning för att hon försöker sig på en sådan skildring, där hon har mycket få litterära mönster att gå efter, vare sig i sin egen frikyrkliga tradition eller i den mera centrala svenska. Sedan önskar man ju förstås att hon hade litet mera översikt över det religionspsykologiska skeendet än hennes egen hjältinna har och inte så helt accepterade den sektkristna synen, enligt vilken känsloupplevelsens styrka är det avgörande och ofrånkomliga tecknet på omvändelsens moraliska kvalitet och underpanten på att Gud verkligen finns. Man lämnar hjältinnan efter hennes första saliga möten med Gud lika osäker på hur det verkligen kommer att fortsätta, som om man slutade en kärleksroman efter den första kyssen. Möjligen är författarinnan själv medveten om detta och har tänkt sig att fortsätta, och det är inte omöjligt att hon har förutsättningarna till det. Kerstin Anér FÖRNYELSE Olov Hartman: Natten skulle lysa såsom dagen. Diakonistyrelsen 1951. 9:50. Inför Olov Hartmans förkunnelse har man ett starkt intryck av intellektuell redlighet. Till skillnad från alltför många andra förkunnare gör han ingenting för att mildra det paradoxala i kristendomen; han säger ordentligt ifrån att kristendomen varken är humanism eller social idealism eller psykoterapi eller en väg till fred: ”Kristendomen är inte en väg till något annat.” Denna ärlighet är välgörande. Dessutom leder den till kristendomens djupskikt, till den sanning där mystikerna dväljs och dit endast de har tillträde som avstått från att söka Gud för att vinna något annat än honom. Såtillvida går Hartmans förkunnelse den väg som Johannes av Korset utstakar med ordet nada — ”ingenting”. Vidare är Hartman en svuren motståndare till religiös moralism i alla dess former — därför att han vet att den i sin kärna är förljugen och leder till fariseism. Ändå mindre har han till övers för den moralism som inte är religiös men som frodas ovanligt gott i vårt land: präktighets- och skötsamhetssvär-meriet som när det upphöjs till ideal kanske är kristendomens värsta fiende. Det djupaste rent religiösa intryck man får av denna predikosamling är Kristusgestaltens sällsamt levande närhet. Utan ringaste sentimentalitet, med en saklighet och andlig kyskhet som borde vara självklar i sådana sammanhang, förmedlar dessa betraktelser den känsla av säregen intensitet man får då man läser en bok vars figurer har gått författaren i blodet. Härmed är också sagt att Olov Hartmans bok inte bara är en religiöst värdefull läsning, utan även ett litterärt dokument. I sina romaner har författaren redan visat sig vara en god stilist. Här är han det i ändå högre grad. Stilen i predikningarna har den knapphet, den 301