BOKRECENSIONER intensitet och den formella träffsäkerhet som låter ana en dramatiker och även en centrallyriker. För en aforismsamlare på jakt efter epigrammatiskt snärtiga visdomsord är Hartman en utmärkt tillgång. Men han har ett annat syfte, nämligen att meddela evangeliernas rena innehåll på nutida språk, och med sina predikningar har Olof Hartman dokumenterat sig som en av vårt lands betydande förnyare. Gunnel Vallquist ATT VARA HELGON I LUND Ingemar Lundberg: Anush. Bonniers 1952. 10:—. I sin bok om den heliga Thérèse av Lisieux skriver Ida Görres, att den människa som känt ”frestelsen till helighet”, längtan till fullkomligheten och till att vara som Gud, han möts sedan på sin väg av endera av två svårigheter, beroende på vad slags tid och milj ö han ärver. I en tid av fasta och slutna traditioner riskerar han att osjälvständigt hänfalla åt schabloner och på förhand uppgjorda program och så förlora sin själ; i en tid av omvälvningar och traditionslöshet är faran att han förblir okunnig om de erfarnas och troendes gemensamma visdom eller blint följer en eller annan självvald ledare. Han väntar sig all visshet av sin egen osäkra och famlande känsla och blir sittande i högmodigt och ofruktbart egensinne. Det senare är en ganska exakt beskrivning på vad studenten Anush i Ingemar Lundbergs debutroman har att genomkämpa. Hans miljö är det Lund där man super, hånglar och låter så cynisk som möjligt om allt i världen, utom utkomstmöjligheterna. Hans frestelse till helighet kommer till honom under en ensam sommar uppe vid en norrländsk myr, kommer som underbara upplevelser av gudsnärhet och bö-nesvar, en god bit på väg in i extasens land. Hans ledare på den vidare vägen är uteslutande böcker — Böhme, Pascal, sufiska mystiker, Kierkegaard. Det är alltså inget annat än sin egen osäkra och famlande känsla han har att hålla sig till, och lika vaket som tron på hans kallelse är hela tiden tvivlet på att han sett rätt, att han vet vad han bör göra, att han orkar det som han vet han bör göra. Närmast anser han sin uppgift vara att bryta med den flicka han älskar och hädanefter leva ett kyskt liv. Det motiveras inte med något annat än att det är Guds vilja — ordet synd förekommer mycket litet i boken, utan det är en kamp mellan två passioner, den till kvinnan och den till Gud. Det är också en passionerad bok, osäker på uttrycksmedlen som Anush är osäker på sina extaser, men liksom han envist framhärdar i att den har något att säga. Eftersom det just inte finns någon litteratur om mystiska upplevelser på svenska sedan Birgittas tid, har Lundberg fått uppfinna stilen själv och övar sig i den här boken frenetiskt med alla slags pastischer, på sextonhundratalssvenska, på pla-tonska dialoger, på herrnhutisk brudmystik, pastischer som ofta går över gränsen till parodi. Det hela ger läsaren ett livligt intryck av målbrott. Men rätt vad det är, ligger röstläget en stund jämnt och sångbart och bär fram vad författaren har att säga utan störningar, och då tror man på att han har chanser att så småningom få en egen stil till sitt innehåll. Eller rättare sagt: att båda kommer att mogna tillsammans. Även temat i boken är bitvis mycket osmält, detaljerna övertygar inte alltid om sin nödvändighet; men grundlinjen i Anushs utveckling är säkert ritad, så långt den når. Den avslutande kraschen, som slår honom till marken i en fullständig förödmjukelse för att äntligen göra en människa av honom, är en riktigt studerad variant av vad Nils Bolander brukar kalla nådens oordning. Vad som också är övertygande gjort är Lunda-atmosfären, de där rotlösa åren mellan krogen och seminariebiblioteket. Det är inte alla studenter som kommer att känna igen sig där, långt därifrån, men de som gör det kommer att erkänna att landskapet är väl porträtterat. Kerstin Anér MAIGRET — KANSKE EN DIKTARE Georges Simenon: Min vän kommissarie Maigret. Översättning av Gunnel Vallquist. Bonniers 1952. 9:—. — Kommissarie Maigret på semester. Översättning av Gunnel Vallquist. Bonniers 1952. 9:50. En fransk författare, Thomas Narcejac, har skrivit en bok om Georges Simenon (”Le cas ’Simenon”’, 1950) där han gjort några tänk 302