BOKRECENSIONER värda distinktioner mellan detektivromanen och den ”riktiga” romanen. Den förra utgår från en intrig där figurerna till varje pris måste passas in: intrigen skapar karaktärerna. Dessa blir därför definitiva, genomskinliga, ger intryck av att författaren vet allt om dem. I den konstnärliga romanen är det tvärtom gestalterna som ger upphov till handlingen. De går sina egna vägar, är fyllda av hemligheter och möjligheter, innerst oförklarliga — diktaren ger sig aldrig sken av att känna dem i grunden. Detektivromanens postulat är världens logiska fattbarhet — romanen postulerar i stället att det är omöjligt att nå uttömmande objektiv kunskap om människan. Simenons kolossala och brokigt skiftande produktion är väl ägnad att belysa problemet. Han har sen början av tjugotalet publicerat över 300 romaner, därav en mängd ganska enkla äventyrsböcker, ett antal mycket ambitiösa psykologiska studier och flera serier detektivhistorier kring kommissarien Maigret. De sista tio åren har han alltmera börjat luta över åt den allvarligt syftande människoskildringen. Men ännu pendlar han mellan skicklig habil förströelse och en romankonst som ska — säger han själv — återge ”ett nytt sätt att betrakta människan”. Maigretserien tycks stå mittemellan de båda genrerna, den beräknat hantverksmässiga och den lyssnande, inspirerade. Det är både en svaghet och en styrka. Detektivroman och alltigenom äkta människoskildring går nu inte riktigt att förena. Detektivromanen måste vara en tankelek, ett pussel där sista biten fogas in på sista sidan, ett urverk där varje kugge måste passa in exakt för att det ska kunna slå timmen T. Den idealiske detektiven är inte riktigt mänsklig — han är övermänskligt begåvad, omänskligt effektiv, ofta tyvärr också undermänskligt likgiltig för våld och bråd död. Intellektuellt är han så ofelbar att man inte tror på hans existens i sinnevärlden. Det gäller Sherlock Holmes och fader Brown, Poirot, Peter Wimsey och dr Fell — alla har de en aura av kuslig cerebral övermänsklighet kring sina gestalter, all charmfull jargong till trots. Men det har inte Maigret. Han är djupt och tryggt mänsklig, intelligent, men inte onaturligt, effektiv i det långa loppet, men med långa perioder av förströddhet och apati, fullständigt ometodisk, tung och tyst. Hans styrka är ett subtilt sinne för miljö och atmosfär, en nästan animal intuition, en avgjort konstnär lig talang att på ett tidigt stadium skapa sig en vision av fallet. Kanske är han en diktare i samma mån som Simenon själv. ”Först” — heter det i ”La guinguette å deux sous” — ”tar polismannen kontakt med en ny atmosfär, med folk som han inte hört talas om dagen förut, med en liten värld som just rörts upp av ett drama. Man träder in i den som främling, som fiende... Man vädrar, man famlar ...” Det är romanförfattaren som ser sitt universum ta form. Knivskarp logik och sträng metod är det inte frågan om. Narcejac ger exempel på luckor och motsägelser i åtminstone de tidigare Maigretböckerna som kan komma håren att resa sig på deckarhabituéer av den stränga anglosaxiska observansen. Vad man njuter av i dessa intelligenta underhållningsromaner är och förblir atmosfären, Simenons känslighet för människor och miljöer och hans förmåga att återge dem, sensuellt och sensibelt, impressionistiskt och exakt. Vad man minns av hans romaner — som det är frestande att läsa alltför snabbt — är heller inte intrigen, knappast ens figurerna, utan ett Pariskvarter, en småstad, ett landskap. Det gäller också de nu översatta volymerna — medelhavsluften, solen och havet i ”Min vän kommissarie Maigret”, badortsstaden les Sables d’Olonne i ”Kommissarie Maigret på semester” fäster sig intensivt i minnet. Intrigerna är som ofta hos Simenon så tämligen likgiltiga, desslikes kommissariens sätt att lösa dem. På den lilla ön där ett mord begåtts följs han steg för steg av en kollega från Scot-land Yard. Maigret säger torrt: ”Ni har kommit till Frankrike för att studera våra metoder, och ni konstaterar att vi inte har några.” Vi — det är Simenon och Maigret. Det är människorna som intresserar dem i första hand, inte minst de som råkar i konflikt med lagen. Gåtan, till vars lösning de trevar sig fram, är knappast vilken mördare som begått brottet, utan varför han begått det. Tyngdpunkten ligger i det inre, det själsliga dramat, inte i det yttre händelseförloppet. Simenon är en säker och sympatiskt förstående kriminalpsykolog — ingen mindre än Olof Kinberg har betygat sin aktning för hans talang. Maigret själv har f. ö. vuxit i bredd och djup. Det händer att han försjunker i barndomsminnen som just ingenting har med intrigen att göra. Ibland tycks han smälta samman med Georges Simenon — Maigret diktaren. Men man vädrar också en annan 303