BOKRECENSIONER fara: tänk om Maigret glider diktaren ur händerna, går sina egna vägar, följer sina egna förutsättningar som alla äkta romanfigurer — då duger han kanske inte längre till allvetande detektiv! Översättningen är ledig och bra — gallicis-mer av typen: ”Hände det till exempel mr Pyke någon gång att undra” hör till de mycket få skönhetsfläckarna. Hans Levander DJUNGELNS LAGAR Mike Joslin: Anansi Sem. Spindelsagor från Guldkusten. Översättning av Herje Granberg. LT:s förlag 1952. 16:—. Djungelns lag, sådan den avspeglas i en nyutkommen liten samling ”Spindelsagor från Guldkusten” ger den svage rätt att använda sin slughet mot den starke — till en viss gräns. Om han förhäver sig väntar straffet i form av elementens raseri. Naturen kan aldrig besegras, men den kan på hemliga och nyckfulla villkor blidkas att avge sina rikedomar också till myror, spindlar, människor och andra kryp. Sagornas hjälte, som alltså infödingarna valt att identifiera sig själva med på primitivt vis, är inte lejonet, leoparden eller den farliga gröna mamban, utan det svaga rov-lystna djur med vilket de känt en naturlig släktskap, — spindeln Anansi, lätt, snabb och grym. Sagorna handlar huvudsakligen om hur denne Anansi överlistar de starkare djuren med sin påhittighet, ibland också genom bistånd från termiter och råttor som genom sin mängd bringar den ensamme starke på fall. Andra motiv, välkända från andra sagokretsar, är hybris’ faror, världens otacksamhet och förräderiets dödssynd. Det gäller för människorna att hålla ihop om de fasta lagarna som är deras enda skydd mot djungelns kaos. Mycket suggestivt illustreras närheten mellan djur och människor. Det är inte en skillnad mellan olika raser, snarare ungefär den fiktiva skillnaden mellan samhällsklasserna i t. ex. ett demokratiserat skandinaviskt land. Poetiskt är sagorna föga utvecklade. De bygger mer på världskloka knep än på ordens besvärjelse. Ändå skymtar ibland plötsliga bilder från djungeln, som har stark intensitet, t. ex. detta möte: ”Mannen och leoparden upptäckte varandra i samma ögonblick och stannade, ty det var redan för sent att fly. Båda spände alla sina krafter till försvar, så som strängen spännes på bågen i den stund pilen skall lämna den, båda skärpte all sin vaksamhet, så att allt annat omkring dem försvann från deras medvetande, så som en vindfläkt dör, en låga släckes, en sten uppslukas av vattnets spegel.” Ett egenartat och gripande tonfall finns i den allra sista sagan med dess vemodiga lärdom att även spindelns klokhet, även människans vishet till sist är fåfänglighet. Barnens primitiva lust och kraft är en större tillgång inför elementen än de gamla spindlarnas börda av visdom som till sist blir dem för tung att bära. Livets gröna djungel är djurens och barnens. Även negern i Centralafrikas djungel kan känna sig utestängd från det primitiva livet genom alltför mycket medvetenhet, för mycken kunskap. Plötsligt är han inte längre djurens like utan människan, utdriven ur paradiset, en främling på jorden. Ingrid Arvidsson BLOMBERGS JOSEPHSON Erik Blomberg: Ernst Josephson. Hans liv. Wahlström & Widstrand 1951. 90:—. Erik Blombergs länge förberedda Joseph-son-monografi är ett standardverk och ett storverk. I den föreliggande 750-sidiga, tyvärr ganska ohanterliga volymen skildras Josephsons liv med alla dess tragiska skiftningar. Det är en biografi av högsta allmänmänskliga intresse. En följande konstkritisk och antagligen mera specialiserad del har utlovats. Man kan säga att det är en bok med två författare, en bok i vilken två temperament i hög grad bryter sig mot varandra. Den skulle inte ha blivit vad den är utan de rika citaten ur Josephsons brev, dikter, konstteoretiska artiklar och anteckningar från sjukdomstiden, som står i relief mot Blombergs metikulöst undersökande kommentarer. Josephson var en spontan, barnslig och i all sin splittring likväl syntetisk natur, Blomberg är analytiker, ibland ända därhän, förefaller det mig, att han in- och övertolkar. Kontrasten ger framställningen nerv och spänst, men det kan också ibland irritera läsaren att se insignifika-tiva och kanske banalt mänskliga uppslagsändar nystade på ett sätt som tyder på avsikt och övertygelse att alla vägar bär till Rom, att alla detaljer måste sättas i samband med 304