BOKRECENSIONER Josephsons sjukliga dispositioner och öde. Blombergs vanliga marxistiska dogmatik har här i stor utsträckning ersatts av en psykoanalytisk av äldre årgång. Denna salongsana-lys yttrade sig i praktiken så att man av de enklaste vanehandlingar eller yttranden drog vittgående psykologiska konsekvenser. Ett enda exempel: ”1 Stockholm inbillade han sig sedan att vännen från Bréhat (Österlind) besökte honom om nätterna i skepnad av en djävul som knackade honom i ryggen — en typisk homosexuell förföljelseidé.” Nu har Blomberg visserligen full täckning för att Josephsons sexuella läggning var outvecklad och infantil, men ändå — eller just därför! — varför denna tvärsäkerhet? Om barn och dårar kan ingenting i det berörda ämnet med sådan säkerhet sägas. Och förhållandena på Bréhat hade sannerligen varit så förvirrade och minnet av dem kan ha varit så smärtsamt att Josephson var i sin fulla rätt när han möblerade om ansiktet en smula på huvudvittnet. Andra tavlor och teckningar beledsagar Blomberg med långa associationskedjor som ibland ger mycket, men det hindrar inte att man grips av känslan att högst personligt blom-bergska symboler då och då smyger sig in bland de organiskt josephsonska, och att Blomberg inte är fullt medveten om eller skulle vilja erkänna dessa drag av självanalys på Josephson utan anser dem autentiska. Det har sina risker att vara postum analytiker. Användandet till överdrift av detta schema och i andra sammanhang av påverkningsschemat ger boken ställvis ett drag av karghet och strävhet mot föremålet som på ett sällsamt sätt kontrasterar mot de många varmt förstående, förklarande och försvarande utläggningarna. Man kan säga, att när man läst dessa passager begriper man visserligen Josephson bättre efteråt men — först sedan man glömt detaljerna och ordalydelsen. Av vad som för övrigt står i boken är givetvis det mesta sedan länge känt men en hel del är också nytt. Blomberg har haft tillgång till hela det marcus’ka arkivet, ett ofantligt och svårbemästrat material som gjort boken till vad den är, en mastodont, inte utan upprepningar och omtagningar som är förklarliga och ursäktliga. Att hålla hela detta liv, skenbart så öppet men i verkligheten så fullt av hemligheter ständigt närvarande i minnet, att så att säga återuppbygga det, reorganisera det, bör ha varit ett jättearbete. Och detta förklarar i sin tur varför applicerandet av en metod, ett abstrakt, utifrån givet och på visst sätt neutralt schema kanske varit en nödvändighet. Den kritik jag ovan givit får därför lika mycket betraktas som uppslag till diskussion. Slutligen har Blomberg, innan det ännu är för sent, kunnat och gjort sig mödan att följa Josephson genom hälften av Europas länder, följt honom genom museerna, återskapat de miljöer som förändrats eller som ligger i ruiner, men även funnit några nästan oförändrade: Gargilesse, Sevilla, forsen i Eggedal. Gunnar Ekelöf OM CARL HILL Ad. Anderberg: Carl Hill. Hans liv och hans konst. Med en essay om Hills produktion under sjukdomsåren av Lennart Hagerf. Allhems förlag, Malmö 1952. 70:—. Det har gått ett kvarts sekel sedan Adolf Anderberg publicerade sin grundläggande och oumbärliga Hillbiografi. Författaren ställde den gången i utsikt en fortsättning, där han bl. a. skulle behandla den s. k. sjuka konsten mera ingående, men denna fortsättning blev tydligen aldrig skriven. Den har inte heller blivit skriven nu när dr Anderberg lägger fram ett nytt, stort upplagt och magnifikt illustrerat arbete om Hill. Textens kärna är fortfarande levnadsteckningen, omarbetad och utvidgad på grundvalen av en del nytt ehuru inte direkt sensationellt material. Kapitlet ”Konstnärens verk” omfattar endast ett sextiotal sidor, och det omfattar endast alstringen från Hills i borgerlig och psykiatrisk mening friska tid. Lennart Hagerfs avslutande ”Synpunkter på sjukdomsårens produktion” stimulerar intresset för hans kommande avhandling i ämnet, men verkar skrivna i en nästan ängslig avsikt att för all del inte föregripa det stora arbetets resultat; Erik Blombergs bok från 1949 ger i sin skissartade form betydligt mera. Det nyss anförda har inte uteslutande biblio-grafiskt intresse, som en antydan om vad man kan vänta sig att finna och inte finna i en bok. Det pekar också på en egendomlighet i huvudförfattarens inställning till Hill, som han dels garderade sig mot 1926 (genom att förse sitt verk med en etta) och som dels var mindre 5 BLM 1952 IV 305