BOKRECENSIONER ägnad att väcka förvåning då (före utställningarna i början av 30-talet). Denna egendomlighet gör att man inte med bästa vilja i världen kan betrakta det föreliggande arbetet som en i någon mening ”definitiv” framställning ens av Hill intill 1878. Omdömet gäller inte bildavdelningen för denna period; den är ojämförlig. Det gäller naturligtvis inte heller biografin; den är lite olyckligt skriven, med pratiga privata utflykter i terrängen och en ålderdomligt högstämd fraseologi, men den är flödande rik på betydelsefullt, intressant och kuriöst stoff. Däremot är det alldeles tydligt, att bilden av konstnären Hill är och måste bli otillfredsställande då man — som här sker redan på titelbladet — drar en gräns mellan hans ”konst” och hans ”produktion under sjukdomsåren”. Självfallet har Anderberg rätt, när han finner det orimligt att betrakta Hills produktion intill årsskiftet 1877—78 enbart som ”förövningar” till den senare produktionen — även om en sådan värdering inte bara är ett ”felslut, tyvärr ganska typiskt för vår egen under otrygghetens stjärnor levande generation”; det kan dock andras en del objektiva skäl för den, ifall den formuleras lite mindre extremt. Men den avgörande omständigheten är att Hills samlade alstring, alldeles oavsett nyorienteringen efter själssjukdomens utbrott (och därmed bl. a. de prestigebetingade rationaliseringarnas bortfall), bildar en mänsklig och konstnärlig helhet. Den helheten kan inte brytas utan att perspektivet på de enskilda verken — ”friska” eller ”sjuka” — blir skevt. Målningarna från den period, som Anderberg kallar Hills ”stora år”, skulle ha varit utomordentliga också om konstnären hade dött på nyåret 1878; ändå är det de trettio följande årens produktion som ger dem deras djupaste intresse, deras oglömbara verkan. Den senare konsten skulle ha varit fascinerande, i många avseenden enastående, också om den inte hade föregåtts av en delvis annorlunda beskaffad alstring; men den sistnämnda ger ett väsentligt tillskott av nödvändighet och sammanhang. Det är meningslöst att isolera två sidor av en sak i stället för att belysa dem med varandras hjälp. Bara det senare förfarandet låter sakens verkliga storhet framträda. Men detta förfarande kräver en frihet från ”friska” fördomar och önsketankar, som Anderberg inte har varit mäktig. Hans hållning är besynnerligt ambivalent. Om den stupida marodörgärning, som berövade eftervärlden Hills sista arbeten i olja, kan han på ett ställe (sid. 254) med all rätt säga: ”Det obegripliga, nästan fullständiga förstörandet av dessa säkerligen ovärderliga verk har tillfogat den svenska konsten dess kanske mest tragiska förlust.” Men en annan gång (sid. 175) heter det i exakt samma ärende: ”vi tror ej, att Hills minne skulle fått en knäck, om eftervärlden med säkerligen mera förståelsefulla ögon satts i tillfälle att döma över samtliga den olycklige målarens sista febriga drömbilder, innan mörkret slog samman över honom”. Motsägelsen är avslöjande. Redan stilen vid det sist anförda ställningstagandet låter ana, att Anderberg har vägletts av jämmerliga konventioner. Kommer man ihåg det vidunderliga konstverk som kallas ”De sista människorna” och som förmodas vara den enda bevarade egentliga ”drömbilden” men som inte nämns eller avbildas i Anderbergs bok — då förstår man varför denna framställning trots all kärlek, all grundlighet och all lärdom verkar främmande och otillräcklig. Den saknar kontakt med det oerhörda skådande som — liksom hos Rilkes arkaiska apollotorso — är förnimbart, ”nur zurückgeschraubt”, också i det fragmentariska; detta skådande som är Hills hemlighet och uppfordran —: ”denn da ist keine Stelle, / die dich nicht sieht. Du musst dein Leben ändem.” Bengt Holmqvist FJÄRILEN OCH PUPPAN Gunnar Axberger: Jaget och skuggorna. Gebers 1951. 29:50. Utgångspunkten för Gunnar Axbergers arbete om Fredrika Bremer har varit vissa symboler i hennes diktning. Vid analysen av dem har han förts in på vissa psykologiska problem, som han till stor del med psykoanalytisk metod sökt klarlägga i kapitlen ”Att behaga” och ”Fadern-Mannen”. Han framhåller, att han inte gör anspråk på att ge en helhetsbild av författarinnans personlighet. Detta är väl egentligen endast ett försiktigt uttryckssätt, ty den personlighet, som här framträder är dock i mycket ny och revolutionerande för den allmänna uppfattningen av Fredrika Bremer. Vid tolkningen av symbolerna undersöker Axberger deras intellektuella innebörd, deras 306