BOKRECENSIONER känslomässiga betydelse för Fredrika Bremer själv och härleder deras känsloförankring ur personliga erfarenheter och problem. Därmed har han återgivit symbolerna deras levande innebörd på ett stundom lysande sätt och trängt igenom det som är tidstypiskt främmande. Symbolgruppen kaos—töcken—ljus får i Axbergers framställning den skälvande intensitet den haft för Fredrika Bremer själv — symbolen för hennes kamp med patologiska arvsanlag och vidriga erfarenheter av familj e-och umgängesliv. Författaren strävar efter att inlemma ord med liknande innebörd i en gemensam symbol med gemensam tolkning, gärna återförd på personliga fysiska upplevelser eller bottnande i driftlivet. Symbolgruppen fjärilen och puppan anser han ha fängslat henne så starkt, därför att den bottnade i hennes hämmade modersinstinkt. Fjärilens utveckling ur puppan blev för Fredrika Bremer en förlossning ”utan blod och smärtor, utan lidelse och samlag i bakgrunden, en förandligad, eterisk födelseprocess, omgiven av sällsam blomlik oskuld”. I denna skyddande förklädnad kan Fredrika Bremer glädjas åt livsmysteriet, menar Axberger. Men Fredrika Bremer kan väl inte ha trott att nytt j ordiskt liv, inte ens fj ärilar, i verkligheten skapas på detta eteriska sätt. Hennes glädje gäller den symboliska meningen, nämligen andens befrielse ur det jordiska bindande höljet. Det finnes stundom i Axbergers framställning en tendens att undervärdera språkets intellektuella innebörd. I studien ”Jaget och skuggorna” drar Axberger fram allt det som Fredrika Bremer uppfattat som skrämmande i livet, känslan av oförmåga och utestängdhet i behagandets salonger, den själsliga och fysiska overksamheten, lidandets gåta, det despotiskt nyckfulla i världens styrelse. Han lyckas fånga något av den patologiska hämmande skräcken för allt detta och skildrar med inlevelse hennes strävan efter ljus och klarhet. Men var dessa ”skuggor” verkligen bara en förlamande kraft, som hotade hennes själsliga balans? Var inte just känslan av att vara annorlunda en sporre för Fredrika Bremer, var inte medvetandet att känna lidandet bättre än andra för henne också hennes själs adel, drivkraften till hennes konst och roten till hennes kallelsemedvetande? Då hon lever i vännernas krets under en solig sommarhimmel sträcker hon sig med längtan efter lidandet som den genomträngande upplevelse, som kan för vandla hennes nervslappa drömartade tillvaro till kamp och liv. Det förefaller åtminstone mig som om den klara indelningen av Fredrika Bremers själsliga upplevelser, ordnad efter symbolernas ständigt upprepade mönster, medfört en fara att något blivit över, och risken är väl då, att j ust det åsidosättes, som inte passar in i mönstret. Fredrika Bremers förhållande till fadern skildras intressant i kapitlet ”Fadern-Mannen”. Förhållandet är betydelsefullt — därom kan ingen tvekan råda — och Axberger hävdar att Fredrika Bremers känslor för fadern varit ambivalenta. Hatet till den dominerande despoten bryter sig mot intensiv kärlek. Bevisen härför finner Axberger i romanernas många idealiserande fadersporträtt. Denna metod förefaller mig dock riskfylld; det är ju möjligt att Fredrika Bremer här låter fantasien ersätta vad hon förlorat i verkligheten. Förhållandet till fadern påverkar enligt Axberger hennes inställning till mannen och till religionen. Den man, som betytt mest för Fredrika Bremer, är utan tvekan Böklin — det menar också Axberger — åtminstone i religiöst och intellektuellt avseende. I brev till honom under den tid han försöker förmå henne att gifta sig med honom uppger hon, att hon tidigare älskat och vet vad verklig kärlek är. De känslor hon hyser för Böklin är inte de rätta. Är denna bekännelse om en eller flera tidigare förälskelser sann? Det är en av de mest diskuterade frågorna i Fredrika Bremers liv. Axberger tror att det är sant, och han tycks mena att mannen hon älskat skulle vara hennes kusin Fabian Wrede, den som mest liknade hennes far. Härom kan man dock inte vara säker. Hon ger en gång i ett brev ett porträtt av sin kusin, och hyste hon vid den tiden några varmare känslor för honom har hon dolt dem väl. Det är en skarpsynt bild, i mycket påminnande om henne själv, men den håller sig på ett systerligt avstånd i tonen. Axberger anför inte detta brev. Han visar hur Fredrika Bremers känslor för Böklin blir varmare då hon inte sett honom på ett par år, men hur hon inför kravet på ställningstagande i giftermålsfrågan ryggar tillbaka. Livet ”äcklar” henne. Hon vill inte öka lidandet genom att förnya livet. Detsamma förefaller mig kunna gälla hennes uppgift om tidigare kärlek. Hon vågar ”bekänna” den, då hon inte riskerar något längre, då hela händelsen är på långt tryggt håll. Axbergers citatsamling ur hennes böcker om den stränge överlägsne manstypen 307