BOKRECENSIONER är intressant, men helt färdig med problemet tror jag dock inte heller han blivit. Fadersgestalten dominerar också hennes inställning till Gud. Gud är den store allsmäktige despoten, som tillåter lidandet att breda ut sig på jorden, hennes egen far ”projicerad ut till kosmiska proportioner”. Men Böklin visar på Kristus, den själv lidande, och till honom vänder sig Fredrika Bremers mystiskt präglade religiösa hängivenhet. Men ”vad som gör Kris-tusupplevelsen till den stora omvälvande händelsen i hennes tanke- och trosliv är att Jesus Kristus uppenbarar Fadern, att Jesus Kristus är Fadern”, skriver Axberger. Därmed kan hon älska Gud Fader. Men därmed förefaller ju hennes gudsbild att vara helt förändrad, den har ingenting annat än namnet gemensamt med hennes egen far, och detta namn har ju inte Fredrika Bremer själv uppfunnit. Det måste vara en ganska allmän religiös känsla, som redan gjort namnet Fader till ett vedertaget uttryck för Gud. Här förefaller mig en mer filosofisk motivering till hennes religiösa utveckling vara riktigare, en motivering som hon själv angivit, bl. a. i de citat Axberger anför, men som Axberger endast berört i förbigående för att sätta hennes religiösa känsla i samband med hennes erotiskt färgade bundenhet vid fadern. Som synes är ”Jaget och skuggorna” ett arbete, som inte kan undgå att intressera och locka till diskussion. Man förstår den lust att tränga ner till det irrationella hos människan som drivit författaren, och man beundrar den utomordentliga överblick av Fredrika Bremers hela produktion, publicerad och opublicerad, som han ger. Att det sedan kan råda delade meningar om vissa arbetsresultat är inte att undra på. Den författarinna han vill skildra är komplicerad och i mycket främmande för vår tid, och det är på nya, obrutna marker han med beundransvärd oräddhet kastat sig in. Boel Smedmark SVANSTRÖMS VÄRLDSHISTORIA Carl Grimberg: Världshistoria. Tolfte delen, av Ragnar Svanström. Nya tiden V. Från franska revolutionen till februarirevolutionen, 1789—1848. Norstedts 1951. 12:50. I den nu framlagda tolfte delen av Grim-bergs världshistoria berättar Ragnar Svan ström om franska revolutionen, Polens delningar, Napoleon-krigen, Englands öden under samma tid, den franska restaurationen, julimonarkin. Det intryck läsaren får är lika behagligt som det han fick av föregående delar. Svanström har en för det ifrågavarande syftet utomordentligt väl lämpad stil, som dessutom är betydligt mera litterär än Grimbergs. Han når särskilt högt i de talrika eleganta porträtten av sådana protagonister på historiens scen som Pitt d. y., Talleyrand och Palmerston. Napoleon skildras med avsmak, och man erinras om den tyska efterföljaren. Likheterna är stora också mellan Englands läge vid resp, tillfällen. Överhuvudtaget framhäver Svanström starkt Englands makt och betydelse under det skildrade skedet. Han bröt redan i en tidigare del av sitt verk, mot den av våra historiker allmänt adopterade metoden att sätta Frankrike i centrum för det historiska skeendet. Förträffligt är även det stora intresset för Förenta staternas inre utveckling liksom för dess ledande statsmäns syn på franska revolutionens och Napoleonstidens omvälvningar. Den framställningsmetod som Grimberg på sin tid valde och som Svanström har måst fullfölja, nämligen den att starkt framhäva de märkliga personligheternas egenart och insatser på bekostnad av idéhistoriska och sociala perspektiv, är onekligen särskilt olämplig i den del av det stora verket som behandlar franska revolutionen. Det är sant, att idéerna blev faktorer i skeendet, endast därför att de på olika sätt omfattades och propagerades av Mirabeau, Camille Desmoulins, Brissot, Danton och Ro-bespierre — vilka alla glansfullt presenteras. Men det hade varit lämpligt att ge något mera information om den konstitutionella debatten i 1789—91 års nationalförsamling — som verkar så förunderligt välbekant, därför att den ständigt på nytt har tuggats om under etthundrasextio år — liksom om de principer som denna debatt byggde på och den sociala verklighet ur vilken dessa spirade. Det kan visserligen sägas, att dessa ting berördes i en tidigare volym. Sociala och ekonomiska förhållanden i England vid 1700-talets slut och 1800-talets början skildras ypperligt i ett kapitel som ger mycken dramatik under den torra titeln ”Järn, kol, bomull och maskiner”. Det har lyckats för Svanström att vid sidan av den politiska skildringen ge betydligt mer än enbart glimtar av det samtida litterära livet. I stället för att ägna särskilda kapitel åt litteraturen, vilket skedde i verkets tidigare delar, 308