BOKRECENSIONER för nu Svanström in kulturlivets främsta representanter i skildringen av det politiska förloppet, vilket deras verk på så sätt får bidra att belysa. Skildringen av den franska restaurationen inleds som sig bör med en redogörelse för innehållet i Stendhals ”Rött och svart”; Nikolaus I:s regim får belysning av Pusjkins liv och verk. Ragnar Svanström hör inte till de historieskrivare som tvingar sina läsare att instämma i Plinius d. y:s yttrande att historiska arbeten fängslar, ”hur de än är skrivna”. Han kan sin konst till fulländning. Åke Thulstrup S VENSKT-FRANSKT Lucien Maury: Sveriges metamorfos. Minnen och intryck 1900—1950. Översättning av Elsa Thulin. Bonniers 1951. 17:50. Ett lands litteratur markeras inte bara av de originella banbrytarna utan måste för att leva också ha tillgång till förespråkare för dem; den inte minst viktiga uppgiften för kritikern är att tjäna som förmedlare mellan olika länders litteratur, att söka förklara och tillrättalägga, och härvidlag har Lucien Maury under årtionden spelat en mycket hedersam roll som introduktör för svensk litteratur i Frankrike. Alltsedan han vid sekelskiftet som fransk lektor kom till Uppsala har den uppgiften legat honom varmt om hjärtat. Han var den förste att i sitt land propagera för ”Nils Holgersson” med följden att Selma Lagerlöfs mästerverk blivit klassiskt, vilket i Frankrike betyder att det läses och älskas; när jag för en tjugo år sen för första gången kom in i en fransk familj minns jag hur samtalet genast leddes in på Selma Lagerlöf och Swedenborg som bägge lästes av de olika generationerna i huset. Och när ”Barabbas” gavs ut i Frankrike var det likaledes Maurys förtjänst att boken ögonblickligen slog igenom (mer än ”Dvärgen”) : Maury lyckades nämligen intressera André Gide för verket och med dennes brev som förord behövde ”Barabbas” inte vänta på uppmärksamhet utan fick genast en för en svensk bok ovanlig publicitet. Dessa två exempel räcker för att konkretisera Lucien Maurys insats som outtröttlig talesman för moderna svenska författare, och när den snart 80-årige världsmannen — ty Maury är typen för en fransk världsman med mångsidiga intressen — nu gett ut sina minnen av Sverige och svenskarna, en serie anteckningar, porträtt och aforismer, så utgör de naturligtvis ett intresseväckande bidrag till de fransk-svenska förbindelsernas krönika. Det ligger i sakens natur att de litterära inslagen är de betydelsefullaste, men de franska läsarna som boken ursprungligen är skriven för får också en bild av våra politiska och sociala förhållanden, rappa snapshots från olika delar av vårt land och små glimtar av svenskt lynne och svenska seder, vänligt beskrivna men också med satiriska klatschar när så behövs. Minnena från sekelskiftets Uppsala har helt naturligt en särskilt varm ton, och många av kollegerna karakteriseras med fransmannens tränade psykologiska blick, men av t. ex. bj ässarna Schück och Hjärne — och varför inte också den unge Martin Lamm — hade man ju gärna velat ha mindre konventionella minnesbilder, något i stil med den i all sin korthet fina och levande glimten som ges av Levertin. Maurys värdering av de moderna svenska författarna är väl den gängse, men även här hittar man godbitar, bl. a. ett märkligt brev från Elin Wägner i samband med utgivandet av hennes Lagerlöf bok; av särskilt intresse är också skildringen av svenskt författarliv på ett café i Montparnasse före första världskriget och anteckningen om ett av Agnes von Krusenstjernas dramatiska besök i Paris (Maury sammanförde henne med Gide men tyvärr finner man ingenting därom i dennes Journal). Det hela är lite rapsodiskt och verkar ibland något av ”namn man nämner”; så omtalas exempelvis många svenska kulturskribenter, men Torsten Fogelqvist som på sin tid hade ett så djuptgående inflytande på en bred svensk opinion är såvitt jag minns helt förbigången. Lucien Maury som i många år ledde det svenska studenthemmet i Cité universitaire avslutar sin bok med några reflexioner om de svensk-franska förbindelserna som ju utvecklats betydligt under senare år. För de flesta organisationerna med det syftet har han med sin livgivande personlighet och sin rika erfarenhet varit ett trofast stöd. Om svenskarna i Paris — också författarna — påpekar Maury emellertid, att de haft svårt att knyta personliga kontakter och återför detta på det en-störingsdrag som kännetecknar svenskarna. Denna egenhet har naturligtvis särskilt stött Maury som är en utpräglad kontaktman, med fransmannens lätta konversationstalang och 309