BOKRECENSIONER den bildade världsmannens förmåga att intressera sig för olika ting. Och naturligtvis menar Maury liksom alla erfarna bedömare, att det vore en olycka att ytterligare inskränka det franska språkets plats på vårt skolschema; den bristande kunskapen i franska är ju när allt kommer omkring det största hindret för de parisresande svenskarnas verkliga kontakter med fransmän, och en inskränkning av denna kunskap skulle bara ytterligare accentuera det enstöringsdrag i svenskt kulturliv som Maury med rätta påtalar. Hugo Kamras KORTARE ANMÄLNINGAR Bengt V. Wall: Hippias. Ett tidsdrama. Tiden 1952. 12:—. En del omständigheter tyder på att Bengt V. Walls produktivitet inte helt rättvist kan stämplas som en skrivklåda av den okvalificerade typen. Dessa omständigheter har på sistone trängts i bakgrunden, och ett halvår efter romanen ”Nakna” kommer nu ett skådespel som inte kan undgå att öka farhågorna. Vissa av de pinsammaste inslagen i berättelsen om den olycklige konstnären Hedborg saknas av naturliga skäl i vers- och tidsdramat om den ädle ynglingen Hippias, som mitt under brinnande perserkrig ger invånarna i en jo-nisk stad något att tänka på och att leva och inte minst dö för. Men den konstnärliga metoden eller bristen på metod är densamma: Wall satsar allt på en förment chockverkan, en ”intensitet” som i själva verket bara är ett extensivt bruk av skiljetecken, stora ord och gräsliga scener. Det är oförlåtligt att bära sig åt så. Straffet uteblir inte heller: redan efter att ha studerat ett mindre antal av de tvåhundra sidorna övergår läsaren ohjälpligt från att intressera sig för skaldens budskap till att häpna över hans omdömes-löshet. När körledarinnan t. ex. talar som följer, är det inte den hysteriskt västerlandsbeva-rande tendensen (eventuellt: A-paktspropagan-dan) som främst drar uppmärksamheten till sig, utan versens släta tristess och den löjliga Dexipposanknytningen: Tyngre öde ej drabbar någon än skuldens. Pharses strider. Eketos har köpt sin frihet till priset av snabbare undergång för Pharses. Tungt är vårt öde. Skam och nesa drabbar vårt namn i Hellas. Bättre dö i ära — än leva förnedrad. Ändå är detta jämförelsevis drägligt; det blir sju resor värre när Wall övergår från att resonera till att frammana någonting som han tror är dramatiskt liv. ”Hippias” har den sammansatta verkan, som ett dåligt skämt kan få när det framställs med pretention och yttermera med en pretention som till sin art är den humoristiska pretentionens motsats. Bengt Holmqvist Mårten Edlund: Byta skinn. Roman. Bonniers 1951. 15:50. Om skolynglingen Sven Brinkman har Mårten Edlund tidigare skrivit en roman, som jag inte har läst. Förlusten är inte så stor, misstänker jag nedrigt nog, sedan jag läst den nya romanen om samme pojke. Relegerad för snatteri får han under några sommarveckor arbeta som ”prickare” i ett norrländskt skogsstämp-larlag. Arbetsrutin, dansbanefröj der, nya dumheter och snatterier utgör etapperna i hans liv, tills han sparkar bakut mot en kitslig förman och gör sig omöjlig. Kort mellanspel i hemorten med välhänta försök till förståelse och närmanden visavis fadern. Och så ett nytt läs-och skolår i en stad till vilken Härnösand tycks ha utgjort modellen. Han ror upp sig ett tag både i fråga om arbete, intressen och livsföring men sumpar så återigen ner sig i slarv och banala flickäventyr och reser hem — slokörad men på något sätt mognare, erfarnare än han kom. Om denna historia ter sig likgiltig så beror det framför allt på att Sven Brink-mans själsliv är så torftigt och hans emotionella reaktionsförmåga avtrubbad som hos en gubbe. Man får intrycket, att en alltför tidig driftutlevelse, alltför övermaga tobaks- och alkoholvanor åtminstone i hans fall har utarmat tillvaron, mattat glansen över tingen och tagit bort välbehövliga spänningar. Slapphet och ansvarslöst glidande har blivit följden, och som romanstoff är det en mager kost, som behöver speciella kryddor och tillsatser för att bli njutbar. Mårten Edlund förfogar emellertid över en god stil, på en gång handfast, böjlig och klar, och den förslår till att med en viss säkerhet återge en rad ytfenomen: några skogsstämningar, luften kring en kristligt sinnad lärarfamilj, atmosfären vid ett fyllekalas. Holger Ahlenius Sune Stigsjöö: Frostvår. Tiden 1951. 11:50. Huvudpersonen i Sune Stigsjöös debutroman är en ung man, Ingemar, som har varit 310