BOKRECENSIONER inkallad och som efter återkomsten till det verkliga livet känner sig vilsen och främmande. Ingenting är självklart längre. Det är meningen att Ingemar ska bli präst liksom sin far, och han reser till Uppsala och gör tappra försök. Men allt trasslar till sig för honom, kärleken inte mindre än teologin; han blir mer och mer upprorisk, också mer och mer skuldmedveten. Han grubblar, tvekar, försöker skjuta alla avgöranden ifrån sig. Han deltar i diskussioner, lyssnar på deklarationer. I rätta ögonblicket tar geniet Vil livet av sig; han har (på ett i läsarens ögon något underligt vis) representerat ett ”40-talistiskt” med-vetenhetskrav, och det antyds i skonsamt kritiska ordalag att han försökte sig på någonting omöjligt (obs. hans namn!). En äldre och klokare debattör hävdar för sin del att livet mycket riktigt är obarmhärtigt, men att vi just därför inte står ut med att vara ”nakna” utan behöver någonting att skyla oss med. Vi behöver vackra drömmar, vi måste ”kompromissa med livet”. Sålunda löser sig Ingemars kramp: han beslutar sig för att inte bråka, han förstår att han ska ”välja den enkla rollen och spela den till slut”. Det är tvivelaktigt om Stigsjöö mycket bättre än sin hjälte har orkat ”lyfta sig in i en klarsynt resonerande värld”. Det pratas mycket i ”Frostvår”; dessutom skrivs och anförs det en mängd brev; de därvid framkommande trivialiteterna adlas endast sällan av en klar psykologisk funktion. Den ogenomtänkta berättartekniken har kanske ett medvetet samband med författarens värdering av ”den naiva gesten”, men också om man antar det väcker metoden ofta förvåning. Så barnsligt får man helt enkelt inte skriva om man vill bli tagen på allvar. Det vill Stigsjöö uppenbarligen. Och helt saknar han inte täckning för sina anspråk: han strävar ambitiöst pustande till ”klarhet” och förefaller att ha funnit en plats att hämta andan på, han har känsla för flyktmekanismer och för olika typer av förljugenhet, han låter någon gång ana en vass karakteriseringsförmåga. Nästa gång skriver han, om det vill sig väl, en riktigt beak-tansvärd bok. Bengt Holmqvist Ernst Alker: Geschichte der deutschen Lite-ratur von Goethes T od bis zur Gegen-wart. I—II. Cotta. Stuttgart 1949; 1950. Ernst Alker, för svensk publik känd genom sitt verk ”Modern tysk litteratur” (vars fram ställning nog inte alltid gjordes rättvisa av den svenske översättaren) har med den litteraturhistoria, vars titel läses härovan gett en ovanligt läsvärd, stilistiskt högst njutbar översikt över den tyska litteraturen, sådan den utvecklats från ”Das junge Deutschland” fram till den expressionistiska rörelsens begynnelsestadium. Författarens självständiga omdöme och fina estetiska sinne röjer sig i en mångfald av de diktarporträtt som faller inom ramen för hans breda framställning: texten omfattar nära tusentalet sidor. Det är i Alkers fall aldrig fråga om ett personligen oengagerat återgivande av litteraturhistoriska fakta men om ett levande inträngande i skilda diktarnaturer, miljöer och tidsatmosfärer. Man kan i vissa enskildheter ha en annan uppfattning, en annan värdesättning är Ernst Alker, men denne vet alltid att nyanserat motivera sin värdering. Denna litteraturhistoria håller alltid klart för ögonen huvudlinjerna i den andliga utvecklingen och skiftningarna i den sociala strukturen. De inom varje epok ledande litterära gestalterna blir föremål för intelligent belysning och väl avvägda omdömen. I dagens härjade och kaotiska Tyskland bör ett verk sådant som Ernst Alkers litteraturhistoria ha sin givna kulturella mission; och det har betydelse långt utanför det tyska språkområdet. Johannes Edfelt NYPREMIÄRER Tage Aurell: Pingstbrud och andra berättelser. Bonniers Folkbibliotek 1952. 2:75. Urvalsvolym. Innehåller romanen ”Till och från Högåsen” samt novellerna ”Pingstbrud”, ”Levande livet”, ”Jeriko ros” och ”Sommarspel” — de två senare f. ö. första gången publicerade i BLM. Jan Fridegård: Offerrök. Folket i Bild 1952. 1:95. Tredje delen i den trilogi som inleddes med ”Trägudars land”. Hans Hergin: Hård klang. Tidens Bokklubb 1952. 4:60. Hergin har till denna nya upplaga arbetat om sin skildring av ett småländskt stenhuggar-samhälle, som ursprungligen utkom 1937 under författarnamnet Hans Håkansson. 311