FILMKRÖNIKA Gabriel Jönsson: Dikter. Bonniers 1952. 14:50. ”Flaskpost”, ”Årsringar”, ”Mina skepp”, ”Kustland” samt ”Himmel och blandsäd” i en volym. I den första samlingen finns ”Vid vakten”, mera känd som ”Flicka från Backafall”. Boken ingår i serien Vår tids lyrik. Vilhelm Moberg: Sänkt sedebetyg. Folket i Bild 1952. 3:85. Första delen i bildningsromanen om Knut Toring. Sven Rosendahl: Ulvaskallen. Tidens Bokklubb 1952. Inb. 8:50. Den ”återupptäckte” Sven Rosendahls skildring av ett gränsfjäll i Lappmarken kom första gången 1943. Den nya upplagan är illustrerad av Arne Lundell. Sigfrid Siwertz: Slottsfinal. Bonniers Folkbibliotek 1952. 2:75. Siwertz’ roman från 1950 om filminspelning på ett uppländskt slott. I SVENSK DRÄKT Louis Bromfield : Mr. Smith. Översättning av Lisbeth och Louis Renner. Bon- niers 1952. 17:50. Louis Bromfields nya roman refereras i Kurt Bernheims Brev från New York i detta nummer. Hans Fallada: På livstid. Översättning av Knut Stubbendorff. Bonniers 1952. 19:—. En redogörelse för problemen och innehållet i Falladas sista roman fanns i Knut Stub-bendorffs artikel om författaren i BLM:s novembernummer förra året. Bokens originaltitel är ”Der Trinker”. FILMKRÖNIKA av HARRY SCHEIN Roger Richebés ”Parksoffan” är lång och i strukturen mycket oklar. Handlingen tycks leta sig fram i återvändsgränder, sjunker då och då ner i intellektuella sumpmarker och tycks trivas på båda ställen. Otvivelaktigt har filmen något på hjärtat, därom vittnar inte minst det religiösa inslaget, som visserligen inte har större betydelse, vare sig i volym eller specifik vikt, på annat vis än att det krånglar till storyn med likgiltiga spekulationer om hur långt man kan gå i synd utan att bli förtappad, men som ju i regel tillgrips när man är mycket allvarlig. Det är således en allvarlig och dålig film och det är därför besynnerligt att den ändå Parksoffan. Manus efter Jean-Louis Curtis roman ”Mörk Eld”: Jean Aurenche och Maurice Blon-deau. Regi och prod.: Roger Richebé. Rättvisa har skipats. Manus: Charles Spaak. Regi: André Cayatte. Prod.: Silver Films. An American in Paris. Manus: Alan Jay Lerner. Regi: Vincente Minelli. Koreografi: Gene Kelly. Prod.: Metro. inte är likgiltig. Den handlar om en kopp-lerska (Arletty) och en gigolo. Hon hittar honom arbetslös, engagerar honom först som modell för pornografiska bilder, skaffar honom sedan rika medelålders kvinnor och sammanför honom slutligen med en ung och oskyldig rikemansdotter med yppig byst, vars karlek gör gigolon till en god människa som, efter att ha tagit livet av sin onda ande Arletty, vet att den unga flickan kommer att vänta på honom utanför fängelset. Vissa av filmens avsnitt, just de som centrats kring Arletty, är dock präglade av en amoralisk realism som skiljer ”Parksoffan” från det man är van vid och som övertygar, även om motiven bakom kanske är tvivelaktiga, sensa-tionslystna. Som bekant finns det pornografiska kort i verkligheten och följaktligen även människor som framställer dem, folk som antagligen är som folk är mest och samtidigt annorlunda — som folk brukar vara. Inför Arlettys personifikation av denna yrkesgrupp ger man sig på nåd och onåd; hon triumferar 312