FILMKRÖNIKA inte bara i kraft av sin mördande charm, sin mogna och rika kvinnlighets enorma slagkraft utan genom en disciplinerad återhållsamhet, en vulgaritet som inte är divans utan vulgaritetens egen, en medveten studie av det mänskliga hos en destruktiv och pervers människa. Hon lyckas med det omöjliga, att i rollen förena Arletty med stänk av äkta sjaskighet. Därmed ger hon sina sceners djärva och amoraliska saklighet en originell och i hög grad njutbar flykt, som försonar det moraliserande slutet och det annars eländiga spelet, som i synnerhet hos Georges Marchal som gigolon når fransk films bottenrekord. ¥ En annan fransk film, ”Rättvisa har skipats”, saknar Arlettys briljans men övertygar på ett i längden ändå mera vederhäftigt sätt, genom sin intelligens, sitt säkert sammanhållna och sammanvävda motiv. Det är också den mycket skicklige Charles Spaak som har stått för manuskriptet. Ämnet kan annars verka avskräckande, det är fråga om dödshjälp, barmhärtighetsmord, ett ämne som tiderna igenom har lyckats provocera åtskilliga personer, däribland även filmproducenter, att vältra sig i falska djupsinnigheter. Frågeställningen är artificiell och kan inte besvaras. Ty naturligtvis måste dödshjälp, mord i alla former, betraktas som mord och naturligtvis är saken bland läkare ingen sällsynthet, vilket bl. a. framgick av en process i USA för något år sedan. Det kategoriska officiella förbudet eliminerar frågeställningen, det finns inga gränsfall eftersom det inte finns någon gräns. Sen gör läkaren ändå vad han vill och gentemot sig själv kan ta ansvar för. Det kategoriska förbudet medför i alla fall troligen en välgörande återhållsamhet åtminstone i det avsiktliga och för läkare riskfria avlivandet av medmänniskor. Detta har filmen genomskådat och försöker därför inte att diskutera. Den tar bara ett rättsfall som utgångspunkt för en allmän och överlägsen betraktelse om värdenas relativitet. Den vill, och lyckas nästan, bevisa hur de sju dömande jurymedlemmarnas ställningstagande bestäms av ovidkommande, privata och, jämfört med lagens bokstavspretentioner, groteskt subjektiva erfarenheter. Det nyckfulla i tillvaron, det ansvarslösa hos de ansvarstyngda, det tragiska i nonchalansen, det partiska hos opartiskheten, framställs med en cynism av gammalt och gott franskt slag. Inte bara de ”onda”, dömande, jurymedlemmarna avslöjas; även de ”goda”, frikännande, framstår som mera lättsinniga än humana. Filmens egen linje är dock inte nihilistisk; framläggandet av de personliga motiven ges en form som är mycket medveten, ofta uppsluppet satirisk, med en klar social förankring och en vidunderlig förmåga att träffa mitt i de mest skilda reaktionära prickar. ”Rättvisa har skipats” är genom ämnet bunden inom en ganska snäv ram men lyckas ändå bibehålla en vitalitet i berättelsen, bl. a. med hjälp av härliga skådespelare, av vilka man främst minns Claude Nollier, den anklagade, med hennes statuariskt vackra och naket lidande ansikte. Filmen bärs upp av en mångfald små episodiska infall, ofta visuellt slagkraftiga (t.ex. slagsmålet i billyktan, det stumma dramat mellan rivalen i telefonhytten och svängdörrens resignerade pessimism), i regel spirituellt fyndiga och nästan alltid utförda med psykologiska röntgenögon. Det är bara synd att dialogen och rättegången har fått en så valhänt utformning. Visserligen är jag lekman på juridikens område, men jag håller det för ytterst osannolikt att en ordförande i en fransk domstol får leda förhandlingarna så naivt insinuant och tendentiöst, och att juryn även utåt får resonera så mycket om metafysik och så litet om fakta. Den osmidiga dialogen är slutligen ingen sällsynthet i fransk film. Jag förstår inte var den franska litteraturens hårda klarhet tar vägen när filmdialog författas. Även i mycket ambitiösa och minnesvärda filmer är replikerna i allmänhet utformade som banala och grötiga aforismer, utan inbördes rytm, spänning eller ofta ens sammanhang. De påminner i sin förenkling om stumfilmens skrivna texter och är antagligen avsedda att ge en dramatisk tillspetsning som dock i regel får en melodramatisk och orealistisk effekt. * På sista tiden har åtskilliga andra franska filmer haft premiär i Stockholm — flertalet har varit ointressanta, några av de bästa som väntas har ännu inte kommit. Jag vill dock gärna nämna ytterligare en film med fransk anknytning, ”An American in Paris”. Många frankrikevänner protesterar kanske mot denna upphöjning av en amerikansk showfilm till ett franskt plan. Men Paris är inte bara fransmännens Paris, det är hela världens Paris. 313