IN MEMORIAM Vincente Minellis och Gene Kellys Paris är nu inte det sämsta, det är kanske inte direkt franskt, men det är mycket mera än Pigalie och nakna flickor, det är visserligen inte konstens Paris men konstnärernas, eller rättare sagt bohememas Paris, lekfullhetens stad där även amerikanen kan vara sig själv utan att ta hänsyn till vad familjen Jones tycker. Metro måste ha lagt ner millioner på denna film och det är därför roligt att se på vilket angenämt sätt den skiljer sig från vanliga amerikanska showfilmer. Till att börja med skryter den inte med sina millioner, den är mycket oamerikansk, den är glad och nonchalant och tar sig inte mycket på allvar. Det förekommer t. ex. två konstnärer i filmen, en målare och en pianist. Konstnärer brukar i amerikansk film vara antingen geniala eller galna eller bådadera, här tas inte heller konsten på allvar och enligt filmen är det mycket möjligt och i själva verket sannolikt att dessa två konstnärer bara är sympatiska och mänskliga klåpare. ”An American in Paris” är en dansfilm utan dansörer i handlingen. Dansstjärnorna, Gene Kelly (som även har haft hand om koreografin och säkerligen bidragit till filmens uppfriskande utformning) och den pikanta nykomlingen Leslie Caron är i filmen vardagsmänniskor, han målaren, hon ett butiksbiträde. Dansscenerna utspelas i fantasin, de frigörs därmed från den realistiska bakgrunden, den yttre handlingen belastas inte av dansen som närmast blir ett artistiskt moment i människoskildringen, graciösa tankar och stämningar, utformade i rörelse. Skilsmässan mellan dansen och handlingen är befruktande för bådas självständighet och inre samhörighet; således en artistisk tillgång. Därför kan Kelly bl. a. foga in en dans på nästan en kvart utan att det känns som en longör eller ett avbrott, samtidigt som handlingen kan göras mera improviserad och självtillräcklig. Den lyses upp av frigörelseförsök, som kanske inte är djärva men i regel sympatiska, oftast glada och lekfulla, ibland dock förtätade, som i pianistens otäckt narcissistiska dagdröm där han spelar konsert, festklädd, och samtidigt dirigerar sig själv, är hela orkestern och slutligen även hela publiken, sig själv i massupplaga som frenetiskt applåderar sig själv. Trots all kritik mot Hollywood har man alltid varit tvungen att medge att det då och då görs utomordentligt fin film i drömstaden. Men att amerikanerna även skulle kunna göra en showfilm kvick och sympatisk, artistiskt raffinerad utan att den är överarbetad, anspråkslös och varmt charmfull trots den påkostade ramen, det är en mycket glädjande överraskning. IN MEMORIAM Birger Lundquist f. 21. 10. 1910, d. 18. 3. 1952 Med Birger Lundquist förlorade den svenska pressen sin skickligaste tecknare. Inte sedan Carl Larssons unga dagar i Ny Illustrerad tidning hade någon handskats så suveränt med ritstiftet eller närmare bestämt reservoirpennan som Birger Lundquist gjorde det i sina reportage. Hans teckningar från diverse evenemang ur dagskrönikan i Dagens Nyheter bevisade handens och hjärnans suveränitet över än så tekniskt fulländade mekaniska avbildningsmedel; de träffade prick med ett kameraskotts säkerhet och de var samtidigt konstverk av hög rang. Dessa teckningar levde en dagsländas liv men man får hoppas att de bästa av dem småningom skall publiceras på nytt i en mera bestående form. Man kommer inte förbi dem när man vill söka hålla kvar bilden av tretti- och fyrtitalens Sverige. Som reporter i tusch uppvisade Lundquist en fantastisk rörlighet och mångsidighet; hans livs- och verk-lighetsförälskelse omslöt snart sagt allt — människor och djur, landskap och bebyggelse, drama och idyll — med samma heta, lyckliga kärlek. Var han händelsevis satt eller stod hade han block och penna till hands, han ritade i ungefär samma tempo som andra tittar och tänker, och han nöjde sig aldrig med en version utan angrep motivet åter och åter så länge han hade det i synfältet, för att slutligen välja den bästa versionen och vraka resten. Birgers teckningar var till övervägande delen direkt nedkastade autografer och även när han tecknade ur sitt fenomenala minne inriktade han sig inpressionistiskt på minnesbilden. Bakom denna enorma produktivitet låg en rastlös strävan efter fulländning, en självkritik som ingen än så högt uppdriven behärskning över uttrycksmedlen kunde tysta ned. Birger Lundquist var självlärd och fann sin stil undan för undan under sin tidningstjänst. Men i motsats till de flesta dagstecknare stelnade han aldrig i ett maner utan satte sig ständigt lika ödmjukt vid fotterna på sin stora läromästare, Naturen. Man tänkte väl ibland att han trots allt skulle få drag av ren virtuositet och offra åt publikfrieri, men det gick inte att beslå honom med det. Hans register, rent stilistiskt, var inte stort men inom det rörde han sig med otvungen naturlighet och stor nyansrikedom. Att 314