NOTISER följa hans pennspets arabesker över bladet hade samma behag som att följa en fågels flykt. Birger Lundquist blev så småningom även grafiker och bokkonstnär. Som bokillustratör fick han tillfälle att visa inte bara sin bländande teknik utan också sin goda smak, sin förståelse för litteratur och sina stora allmänna kunskaper. Sitt första uppdrag som bokillustratör fick Birger 1936 av Victor Pettersons Bokindustri genom Bror Zachrisson som engagerade tecknaren för att göra några illustrationer till en liten julbok med sex berättelser av Hasse Z. Dessa illustrationer är humoristiskt hållna med dragning åt det karikatyriska och utförda i Birgers dåvarande litet kantiga stil med prononcerade svart-vitteffekter. Det gick nära tio år innan Lundquist fick sitt nästa förlags-uppdrag, denna gång från Bonniers som 1945 gav ut hans teckningar till Alf Henriksons och kinesen Hwang Tsu-Yü’s tolkningar av kinesisk poesi. Boken är en klenod, en av de få verkligt utsökt illustrerade svenska böckerna, och teckningarna röjer en häpnadsväckande inlevelse i den kinesiska tuschteckningstek-niken, där steget mellan bild och bokstavstecken är blott ett tuppfjät. Från samma år förskriver sig illustreringen av Er-skine Caldwells sydstatsroman ”Son av Georgia”, som Lundqvist gjorde på ren fantasi, eftersom han aldrig varit i Amerika, men så övertygande att författaren själv kände igen sin värld i minsta detalj och ombe sörjde att även en amerikansk upplaga såg dagen. Den breda, flytande penseltekniken från kinesdikterna återupptog Lundquist i illustreringen av Thorsten Jonssons samling av negerlyrik, ”Mörk sång”, som kom 1949. Dessa illustrationer hör till det kraftfullaste Lundquist gjorde och boken som helhet till de välgörande originella nyare svenska illustrationsverken. Samma år kom två böcker med reportageteckningar av hans hand, den helt förtjusande ”1 Skåne med Linné” med text av Henriksson och den uppsluppna ”Paris ske pris” med text av Stig Ahlgren. En parallellvolym till Parisboken var ”Kungens Köpenhamn” 1950, där Jan Olof Olsson skrev texten. Slutligen krönte den fyrtioårige artisten sin meteorsnabba bana som bokillustratör med ”Eriksgata” samma år. Även där var det parhästarna Henrik och Birger som redovisade resultaten av en av sina svenska resor på Dagens Nyheters uppdrag. Det är en bok som med allra största säkerhet alltid kommer att kunna göra anspråk på en plats i en elitsamling av svenska illustrerade böcker. Där står Birger på höjden. Stod — ty snart skulle han vara borta, ryckt i förtid från det liv och arbete han älskade så högt. Det är med mycket vemod man ristar denna alltför knappa runa över en god och frikostig människa, en rikt benådad konstnär. Georg Svensson NOTISER Meanjin och Prichard På vårt bord hamnade nyligen efter många veckors gungande på oceanerna ett par nummer av Meanjin, Australiens främsta litterära tidskrift. Meanjin visade sig vara en mycket vacker publikation (konsten ägnas också nästan lika stort utrymme som litteraturen), utgiven kvartalsvis i Melbourne och redigerad av C. B. Christesen. I artiklar och notiser speglas bl.a. ett problem som måste vara aktuellt för en litteratur i skuggan av den engelska: provinsialismens. Ägnar sig de australiska författarna i alltför hög grad åt att klarlägga och skildra sitt hemlands utveckling och förhållanden? Är den nära anknytningen till de lokala förhållandena en styrka eller en svaghet? Några definitiva svar lämnas, som rimligt är, inte på dessa frågor. Meanjin tar upp den diskussion om principerna för det litterära Nobelprisets utdelning, som startades i Amerika för något år sedan. I en redaktionell notis påpekar man hovsamt att även Australien kunde tänkas komma i fråga. Man får också veta att landets författarförening 1950 lanserade den australiska författarinnan Katharine Susannah Prichard som sin kandidat, men inte erhållit besked om förslagets öde; att hon hittills inte fått priset har dock framkommit på annat sätt. Miss Prichard presenteras också i en artikel. Av denna att döma har hon skrivit ett antal kraftfulla, realistiska romaner med motiv från Australiskt liv och arbete, oftast med en hård och stark gestalt i centrum, som t.ex. den kvinnliga titelfiguren i ”Coonardoo” eller Missus Sally, hjältinna i hennes senaste stora verk. Det sistnämnda består av en trilogi om guldrushen i Västaustralien strax före sekelskiftet: ”The Roaring Nineties”, ”Golden Miles” och ”Winged Seeds” (1946—50). Att döma av essayen i Meanjin tycks Katharine Prichard vara en författarinna vars bekantskap det väl kunde löna sig att göra. Charles Lamb hör förmodligen inte till de engelska klassiker som har många läsare i Sverige, fast förhållandet kanske hade blivit annorlunda om Sigfrid Lindström fått avsluta sin översättning av hans ”Elia-essayer”. I England har emellertid den kvicke och kloke herrn ännu många trogna. I Times kunde man nyligen läsa en annons från The Charles Lamb Society, som bl.a. verkar för att studera denne författares tid och verk samt för att främja den elianska andan av vänlighet och humor. Framför allt nyfikna på hur man bär sig åt på den sista punkten skrev vi till sällskapet och fick ett älskvärt brev och en samling trycksaker från dess högkvarter i London. Det visar sig att föreningen en gång i månaden lyssnar till föredrag om Lamb och hans krets, att den äger en stuga på landet där han en gång bott samt att den i en tidskrift publicerar nya rön beträffande hans verk. Däremot preciserar man inte hur vänligheten och humorn sprids. En antydan kan möjligen fås i följande referat från årsfesten i Glasgow, där man efter lunch och föredrag även firade årsdagen av den store mannens födelse med te och födelsedagstårta: ”Inskriptionen i skär glasyr lydde 'Charles Lamb 1775’ och hade till centralmotiv en reproduktion av Lamb från huvu 315