EBBA LINDQVIST TVÅ DIKTER Närmare liv... Det bruna eklövet skall jag hålla i handen. Det bruna eklövet skall jag smula sönder. Närmare jord till dig. Närmare dig. Grönt, grönt, levande grönt! Sommarens havsgröna vind. Solgröna skuggor under ekarna. Gräs som springer över marken på tusen fötter. Blad som sträcker sig mot regnets fingertoppar — eller ett ensamt blad, livets budskap på jorden, duvans olivelöv. Det satt en konungason under Bodi-trädet. Det är evigt grönt. Det grönskar för Ingen. Evighetens stjärnor blommar över dess krona. Frid bor i dess grenar. Det kan aldrig förgås. Men kort är det vanskliga människolivet och dubbelt dyrbart. Så underligt vilsekomna sitter de vid vägkanten, två ensamma barn, utan far eller mor. Liv och död sitter som syskon samman. De håller varandra i handen. De vet inte vägen hem. Ingen kan skilja dem åt, två syskon som hör samman. Denna tysta gråa sjö. Dessa mörka trygga granar. Dessa bara grenar överallt. 325