EBBA LINDQVIST Å, liv, nu är vi färdiga. Nu vilar vi ut igen. Molnen vandrar på himmelen. Allting är skönhet nog. Att få gå på jorden, att känna regnet och att veta, alltid nära, denna tysta gråa sjö och himmelens mjuka ansikte. Det bruna eklövet skall jag hålla i handen. Jag skall smula det sönder. Närmare jord till dig. Ljuvliga, ljuvliga liv, närmare dig. I detta mörker... I detta mörker har han redan uppstått. Vänd inte bort din blick för korset. Det finnes inget kors. Det finnes inga sår. Det flyter inget blod, och ingen spik har genomstungit plågans lemmar. Hans kropp är den vanliga. Bara mera lysande. Hans ögon se, fast genombrunna av ljus. Ej några män skall bära honom undan till gravens ensamhet, ej kvinnor stå sörjande vid stenen. I detta mörker har han redan uppstått. Du bär honom bort så lätt som en solstråle. Du vet det inte själv. Du tror, att du bär dagen. Du tror, att du bär livet. Han är du. Du är han. Och båda är levande i samma död. Till samma liv. — Till en etsning av Blake 326