ALEXANDER S. SERAFIMOVITJ SÄLLSAM NATT Där var inte precis glatt, men där var stoj igt. Fyra av dem satt kring det runda bordets vita duk, alla jämnt och stilla belysta av taklampan, men den femte hade slagit sig ner en liten smula vid sidan av och hennes ansikte var i skuggan. Samovaren småsjöng. De överfrusna fönstren stirrade matt. På bordet stod ost, uppskuren korv, billig fruktmarmelad och ölbutelj er. De satt och sjöng, ogudaktigt förvrängande de lillryska orden: ”När jag dör, så begrav mig...”, ”1 trädgårn eller i köksträdgårn ...”, ”1 vilda Norden...”. De disputerade om flygets betydelse vid omorganisationen av det sociala livet. De tog itu med tedrickningen och samtalet hoppade, interfolierat av skratt och skämt, från ämne till ämne som en glad hare. De båda studenternas grå kavajer smälte nästan samman med den blågrå liksom i skikt svävande röken. Endast de rufsiga huvudena trängde igenom, de glada unga ögonen och de skägglösa ansiktena. Värdinnan hade det slags söta ansikte som man väljer försälj erska efter till kiosker. Hon hade avslutat gymnasiet, var nu mannekäng i ett av de största varuhusen och skrattade smittande både med och utan anledning som för att säga: ”Jag vet att allt vad ni gör, det gör ni för min skull, jag är van vid det, mig ser ju alla på”, — och slog lekfullt nonchalant upp teet. — Här har ni ert glas, ostyring! — Snygg ostyring som det växer mustascher på snart och som redan tre gånger har kört i anatomi! Den andre studenten slöt ögonen, höjde det blinda ansiktet mot taket och började monotont och ihärdigt mässa som en diakon, syn barligen besluten att inte upphöra i första taget: — Muscvlus extensor carpi ulnaris, belägen vid armbågsbenets bakre kam. Dess spol-formiga, musliknande lilla buk utgår från den täckande /acimuskeln, och längre ned, från diafysen... Värdinnan stack de små söla fingrarna i sina små öron och ruskade, jämrande som en liten skär gris, på sitt yviga, lockiga lilla huvud. Kamraten stack en avskuren korvsnopp med vidhängande flottig snörstump i mun på den talande: — Stopp, Vasia! Med det fina, tankfulla ansiktet nedböjt över glaset rörde studentskan i den randiga blusen sakta omkring med teskeden: — Nu blommar rosorna i Nizza. Hennes röst kom som ur ett fjärran. — Har ni varit där? — Nej. Alla brast i skratt. Barnmorskan, som satt en smula vid sidan av i skuggan från en hög, grådammig palm med armarna mot soffans armstöd och huvudet vilande på armarna, betraktade sällskapet och sade: — Vad skrattar ni egentligen åt? Här hos oss är fönstren vita som döda, frusna fiskögon, och ute på gatan stelnar andedräkten, men där är det sol och värme. Hon var inte vacker men ung, och när hon log lyste hela det fina, kloka ansiktet upp och man såg vilka underbara bruna, beslöjade ögon hon hade. Studenten höll ömt fast snörstumpen med 333