ALEXANDER S. SERAFIMOVITJ fingrarna och gnagde intensivt i sig snoppens innehåll. — Irina Nikolajevna är som bekant en svärmerska. Irina Nikolajevna ryckte nervöst till. — Inte alls... Var och en vill väl gärna det som är ljust och härligt... ja, jag menar ett vackert liv... det vill väl alla ... Studenten började sjunga med bräkande röst: — ”Min dräkt är hövisk, och min hatt har fjäder...” Romantiken anfäktar Irina Nikolajevna. Hon väntar... och fram träder en riddare i plymagerad hatt... — Äsch, jag väntar väl inte på någon — såna fånigheter... — Men numera är, o ve, strutsfjädrar och baretter försvunna... Man får vara glad om inte syrtuten är på stampen så man bara har lilla kavajen kvar... — Och själarna är i kavaj de med, understödde kamraten och torkade flottet av mun och händer. — Jag kan inte förstå vad det är som är så komiskt? Livet är så grått och enahanda... Går man på gatan är alla varandra så lika som kopparslantar, och allting är lika slätstruket. Den ena dagen är precis den andra lik. Och man får en sådan lust att rycka sig loss ur den där enformigheten, gråheten... Man ser uppmärksamt på varje hus — kanske finns det just där något särskilt, någonting speciellt, ett ljust och härligt, allting annat olikt liv — och så kommer man ditin ... Studenten plirade med ögonen: — ... med instrumenten och tar helt prosaiskt itu med att dra en ny människa fram i dagens ljus... Irina Nikolajevna for upp. Hon fick röda fläckar i ansiktet och rösten darrade av gråt. — Ja, det var klart, naturligtvis... Ni är alldeles likadan som alla andra... bara göra narr... precis som om det vore något oanständigt att vara barnmorska ... något som man talar om med ett litet leende. Och plötsligt skrattade hon elakt, med hysteri i tonen: — Ett sjaskigt göra — och hon går och drömmer om ett härligt liv ... Hahaha! ... Hon gick hastigt fram till fönstret och ställde sig att se ut på gatan genom de frusna rutorna varigenom man ingenting kunde se, rädd att brista i gråt. Alla reste sig. — Men Rina då, vad tar det åt dig ... — Han ville inte alls såra dig... — Det var väl ingenting att bry sig om ... — Irina Nikolajevna, lilla duva... jag menade visst inte... förlåt mig ... jag hade ingen tanke på... jag tycker allt arbete... man skulle ju vara idiot om... jag... åh, herregud... Studenten lade förtvivlad den ena handen på bröstet och körde den andra genom håret. Kamraten kom honom till undsättning. — Vasia dabbar sig sannerligen inte bara i anatomi. Ta och käka lite korv till du •— här har du en snopp till! Och alla skrattade igen. Irina Nikolajevna vände ett leende ansikte mot dem, som talade om att hon inte var ond utan att hon själv tyckte att hon burit sig dumt åt när hon brusat upp, och hon blinkade ivrigt med de långa, svarta ögonfransarna för att oförmärkt få bort tårarna som ville fram. — Fånig du är... nej då, jag är visst inte ond. Det är bara det förstår ni att man tänker ibland... Man ser ett stort, flott hus, ett som skiljer sig från alla andra, och tänker sig absolut att livet där inne måste vara någonting alldeles särskilt, något märkvärdigt, och så kommer man in där — och där är precis likadant som överallt, lilla pappa och lilla mamma och de små barnen och tjänstfolket, man bedrar varann och spelar kort och grälar — allting är lika grått och lika trist... usch, vad jag är led åt alltsammans! * Klockan var ett på natten när Irina Nikolajevna återkom hem. 334