SÄLLSAM NATT Hon klädde hastigt av sig, drog upp täcket till hakan och hängav sig efter kölden på gatan med välbehag åt bäddens sakta stigande värme som slöt sig kring henne. Hon ville inte somna genast, hon ville tänka lite, reda ut något, och hon lyfte emellanåt på ögonlocken som bara ville falla ihop och klibba igen. ”Ja, vad var det nu jag tänkte på... jo visst ja, ett personligt liv — och ett personligt liv vill man väl ha... Vad är det för löjligt eller skamligt i det? ...” Liksom till svar började en oändligt tröttande, enformig rad hus dra förbi, det ena precis det andra likt, med oräkneliga mängder svarta fönster. Om detta hade studenten sagt någonting, hon kunde bara inte reda ut vad. Ett av husen, ett brunt, började svälla och vidgas, det växte och skymde alla de andra. ”Ja men, så där brukar det inte vara...” funderade hon. Matrjona, lika sömnig och sävlig och orubblig som vanligt, öppnade med en knuff det bruna huset, men konstigt nog öppnade hon inte dörren utan hela fasaden. ”Ja men, så brukar det inte vara...” till hälften tänkte och till hälften sade Irina Nikola jevna. ”Jomän vad det brukar”, fräste Matrjona, och detta verkade övertygande. Och med en puff öppnade hon hela väggen med fönster och stuprännor och entrén med den tjocke portvakten, och här dök den olycksalige studenten Vasia upp, och han var flintskallig och på hans kala hjässa spretade en plym. — Du min skapare, va ska man ta sig till... stå över dom på det här viset... och där borta väntar dom ... Genast öppnade Irina Nikolajevna ögonen och de inregistrerade blixtsnabbt den tunga barmen och de tjocka bara armarna på Matrjona, som stod lutad över henne. En rinnande ljusstump droppade stearin i sängen, och skuggorna snuddade skälvande och flyktiga vid tjänarinnans blanka, sömniga ansikte. Snabbt som till självförsvar slöt Irina Niko lajevna ögonen men satt strax därpå upp i bädden. — Tack, det är bra. Från väggen slog en klocka två. — Vem är det? — En enögd karl som har kommit. — Säg att jag strax ska vara klar. Efter en halvtimme kom Irina Nikolajevna, klädd och uppfriskad av det kalla vattnet och med den välbekanta känslan av något långvarigt och oundvikligt framför sig, ut i tamburen med instrumentväskan i handen. Från en stol reste sig en man som väntat. ”Konstigt”, tänkte Irina Nikolajevna efter en snabb blick på mannen och tittade dit igen. Han stod där trött och ödmjuk i en besynnerlig lång slängkappa med kapuschong. Vänstra ögat täcktes av en vit hinna och var till hälften dolt under ett stort, uppifrån löpande ärr. I de osäkra, flackande skuggorna från den vinglande ljusstumpen tyckte Irina Nikolajevna att han skrattade. Hon tittade en gång till — han skrattade inte. Det levande ögat blickade trött, rentav sorgset och ansiktets skrattrynkor, kring munnen liksom hopsnörpta av kölden, låg orörliga som på en människa vilken av tvång vants vid beständigt skrattande. — Vem kommer ni ifrån? Han teg. Utan att vidare fundera gick hon före, och han följde efter henne. De gick ned och ut och den ödsliga gatan slöt sig kring dem med en intensiv blå köld, vari man andades sakta och smärtfyllt, med knarrande vit snö, rader av slumrande, bortdragande hus och rader av nattliga, i fjärran försvinnande ljus. Den lilla förspända hästen stod hopkurad och orörlig med bakdelen vitlysande av rimfrost. Irina Nikolajevna öppnade ögonen på vid gavel av förvåning: framför henne stod inte en släde utan en låg, på själva snön vilande klumpig trälår på medar. ”Konstigt! ..” 335