ALEXANDER S. SERAFIMOVITJ Och hon förvånade sig över att hon i dag så ofta måste förvånas. Men sätta sig i var hon tvungen. Med alltjämt samma skrattstelnade, allvarliga ansikte med sitt trötta öga satte sig mannen i slängkappan framtill, alldeles under själva bakbenen på hästen, och fattade tömmarna. Medarna gnisslade, den frostglittrande snön började flyga bakåt och den ena lyktan efter den andra löpte undan, förföljande de åkande med blå, till vanskaplighet uttänjda skuggor. Irina Nikolajevna trädde väskan på armen, stack händerna i ärmarna och försökte dra upp fotterna som släpade i snön. Framför sig hade hon sömnlösa nätter, trötthet, åseendet av meningslösa lidanden, djuriska skrin som inte tycktes komma ur mänskliga strupar ... Och liksom för att kompensera sig för allt som förestod sökte hon frammana och leva sig in i stämningar och drömmar om något som var vackert, ljust, okänt. Nizza, rosor, blått hav, strålande sol... Han kommer fram, han är ung med lugna, genomträngande ögon. Vad han säger vet hon inte men det är som musik, och hon lyss till den. Och det finns inte längre några hus, ingen i oändlighet bortglidande ljuskedja, snön knarrar inte, frosten biter inte i ansiktet. En sång utan ord spinner ut sig, långsam, stilla vaggande, avlägsen och tyst, en sång som man inte hör men anar. Och hon ler, ler med läppar som inte lyder därför att de stelnat av köld. Och i detta sällsamma tillstånd av till hälften vaka, till hälften dröm tränger sig osynligt men irriterande intrycket på av ett vitt, hop-skrumpet öga under ett uppsvällt ärr. ”Vad är han för en, och vart för han mig? Varför säger han ingenting... Har det inte hänt ibland .. Hon ser upp. Framför henne är allting som förut, den medföljande, gnisslande snön, den orörliga ryggen, samma bortdragande hus, samma ledsagande, till vanskaplighet uttänjda skuggor från lyktorna och man vill inte dra händerna, som håller på att bli varma, ur ärmarna eller ändra ställning och andedräktens skälvande frostmoln börjar töa. Hon upphör att tänka på det vita ögat, på den tigande mannens orörliga rygg. Och börjar åter lyssna och ge sig hän åt den tysta, ljudlösa sången om skönheten, om lyckan, om en annan värld — långt bortom dessa hus, bortom gatorna, bortom den triviala alldaglig-heten i mänskliga förhållanden. Och med ens slocknar — likt det tunna ljudet från en brusten sträng — hela denna kapriciösa värld av färg och dröm. Hon lyfter ögonen. De står vid en korsväg. Med huvudet på ett underligt sätt sänkt och blicken uppmärksamt riktad nedåt slår hästen med avmätta mellanrum — och man märker därvid beräkningen — fem gånger med högt lyftat högerben med hoven i marken. Och åter skakar de fram i trav, husen drar förbi, den vita, knarrande snön glider undan och kuskens rygg är orörlig. Irina Nikolajevna sticker in händerna djupare, men stämningen är driven på flykten och går inte att återkalla — sången har klippts av. Men det välbekanta intrycket av nattlig, vintrig gata blandar sig, liksom uppflytande till ytan, ett slags oro eller oförklarlig väntan eller vagt minne. Och hon försöker komma ihåg och dra ut den oroande taggen. Ett vitt öga? Länge drar husen förbi, tätt sammanvuxna med varann, så sprängs de åter isär åt olika håll av en korsvägs lyktsken. Och allteftersom korsvägen närmar sig tilltar den undermedvetna oron. De stannade. Igen sänker hästen huvudet på ett besynnerligt sätt och slår avmätt med hoven i marken, men denna gång med vänster ben. Ryggen på kusken är orörlig, han gör inte en rörelse. Hästen börjar trava igen utan uppmaning. Skarp och kall löper en rysning utför ryggraden. Irina Nikolajevna håller andan ett 336