SÄLLSAM NATT ögonblick och ser med vidöppna ögon på körkarlens orörliga rygg. Det vita ögat, de stelnade skrattvecken i det allvarliga, trötta ansiktet, mannens orörlighet och tystnad, den ödsliga gatan, de ensliga lyktorna — allt spinner sig kring Irina Nikola-jevna likt en spindelväv av någonting särskilt, någonting speciellt, som har sin egen, hemlighetsfulla mening. Liksom för första gången lägger hon märke till hur å ömse sidor de stora, stumma husen med sina otaliga och orörliga svarta fönster drar baklänges förbi, fjättrade i sömn men samtidigt fyllda av tyst vaka, ett annat slags vaka än dagens. Med en enerverande känsla av oro började hon påminna sig ett alldeles liknande intryck av en ändlös rad av dystra hus med stumma, svarta fönster och mindes: det hade hon drömt om när Matrjona väckte henne. Någonstädes ifrån, helt vid sidan av, dök en tanke upp att det finns något hemskt i människornas liv. Inte i var enskild människas liv — detta är alltid lika grått, enahanda och vanligt — utan i alla människors sammantagna liv, alldeles som det är något hemskt med dessa otaliga, stumma, svarta fönster hur långt man än åker, fast de vart och ett för sig är så obetydliga och så vanliga. Ack herregud, det här är ju inte något märkvärdigt! ... Men hennes klara, lugna argumenterande slinter liksom undan för en spänd, undermedveten väntan. Det finns något, som inte kan kringgås. Länge drog husen förbi, tätt sammanvuxna med varann, så sprängdes de åter isär åt olika håll av en korsvägs ljussken. Hästen stannade, vände långsamt huvudet, såg uppmärksamt under selbågen på Irina Nikola jevna och -— nickade godmodigt åt henne fyra gånger. — O!... Tunt som ett harskrik slungas ropet ut och stelnar i den intensiva, blå kölden som fyller gatan ända upp till taken. Högt där ovanför flyter stjärnorna, jättestora och tindrande. — Åh, o-ooo!... Jag kan inte, jag kan inte mer! ... Vad är det här? Hör ni — vad gör den? Hästen travar med vitlysande bakdel, körkarlens rygg är lika orörlig som förut. Den liksom inetsade synen av de uppmärksamma hästögonen, svarta, glänsande, kupiga, tyst talande sitt nästan mänskliga språk, injagar fasa. Hoppa ur, springa sin väg... Men fotterna har domnat, och vart ska man ta vägen. Gatorna ligger där tomma och okända, fyllda av nattligt allvar. Det är som stode Matrjona och droppade stearin, och fast man inte vill, så måste man vakna. Irina Nikolajevna grep med ena handen tag i den andra inuti ärmarna och nöp så det gjorde ont. Mannen där tiger likadant, är lika orörlig, vänder sig lika lite om mot henne, märker ingenting eller låtsas inget märka, och kall skräck griper henne under stegrad väntan. Men om det ingenting är, om allt är som vanligt? Hon spärrar upp ögonen på vid gavel, kniper hårt ihop ögonlocken och blinkar. Allt är som förut: snön gnisslar skärande, husen kommer dem tillmötes och drar förbi. De långt bort sammanlöpande ljusraderna bryts av en korsvägs ljussken. Liksom husen kommer även korsvägen glidande allt närmre och närmre. Och om det nu också här...? Hon tillåter sig inte att tänka, sitter bara och ser hur de av lyktorna upplysta hushörnen närmar sig. Närmre och närmre. Fönsterbågarna i de svarta fönstren syns tydligt. Och med klappande hjärta väntar hon — lugnt kommer de att åka förbi och den hemska mara som pressar huvud och ögon kommer att släppa. De var nu i jämnbredd med hörnhuset. Korsvägens förbiilande ljus glimmade. Hästen stannade, vände på huvudet, såg uppmärksamt under selbågen och nickade på samma likgiltiga sätt åt Irina Nikolajevna fyra gånger. — O nej! Jag kan inte! ... Jag vill inte ... hjälp! Jag är rädd! ... 2 BLM 1952 V 337